Kort om fall hos äldre

Fall är vanliga, särskilt i den äldre befolkningen. Konsekvenserna av fall orsakar mycket lidande för individen och stora kostnader för samhället (Faktaruta 1). Det är svårt att veta hur många fall som sker varje år i Sverige. Internationella studier visar att ungefär en tredjedel av alla som är 65 år eller äldre faller minst en gång per år [1] [2]. Andelen som faller ökar ytterligare med stigande ålder, sämre hälsa och är högre för dem som bor på äldreboende eller är inlagda på sjukhus [3] [4] [5].

Att förebygga fall är viktigt både ur individens och samhällets perspektiv. Man uppskattar till exempel att cirka 10 procent av alla fall leder till en fraktur [6]. Av dessa är höftfrakturen den mest allvarliga eftersom det innebär lång vårdtid och rehabilitering, stor risk för lägre livskvalitet, lägre funktionsnivå, lägre autonomi och ökad dödlighet [7]. Även mindre allvarliga skador påverkar livskvaliteten och begränsar den drabbades möjlighet att delta i aktiviteter, liksom rädslan för att falla igen.

Varför fysisk träning?

Under det normala åldrandet försämras många funktioner som är viktiga för att förhindra fall, till exempel muskelstyrka och balans, och genom träning förbättras dessa funktioner.

I Faktaruta 2 har vi sammanfattat olika begrepp och definitioner som används i den systematiska översikten.

• Översikten innefattar bara studier på äldre personer (medelålder 76 år) där en majoritet var hemmaboende, det vill säga inte bodde i särskilda boendeformer såsom äldreboende eller serviceboende (på engelska ”living in community”). Det går därför inte att direkt applicera slutsatserna på andra grupper, till exempel på yngre eller mycket gamla personer, på personer som bor på äldreboende eller på personer med särskilda sjukdomar som stroke eller höftfraktur.
• Den aktuella översikten visar med hög tillförlitlighet att träning minskar fall. Det behövs dock fler stora studier som undersöker hur stor effekt olika träningsformer har, vilken dos som är optimal och vilka risker träning innebär. Även andra utfall såsom fallrelaterade frakturer eller allvarliga fall som kräver sjukhusvård behöver undersökas samt om effekterna är lika stora för män och kvinnor.
• Det går inte att använda traditionell blindning i träningsstudier (där vare sig deltagare eller försöksledare känner till vilken behandling som ges). Det är även erkänt svårt att samla in korrekta uppgifter om fallförekomst på grund av till exempel recall bias. Detta innebär att förväntningar hos deltagarna eller försöksledare möjligen påverkat resultaten till fördel av interventionen.
• Den kategorisering av interventionerna som användes i översikten (ProFaNe-taxonomin, Faktaruta 2) har möjligen påverkat resultaten som skulle kunnat bli annorlunda om en annan kategorisering användes. Alla kategorier var inte lika vanligt förekommande och fler och större studier skulle behövas för att uttala sig om effekten av flera träningsformer.

I översikten ingår 108 randomiserade kontrollerade studier (RCT) med sammanlagt 23 407 personer (Figur 1). I de inkluderade RCT:er studerades olika träningsprogram. Översiktens författare delade programmen i olika kategorier baserat på deras huvudsakliga innehåll med hjälp av ProFaNe-taxonomin (Faktaruta 2) [11]. Kontrollinterventioner varierade mellan studierna och omfattade interventioner som inte var tänkta att minska fallfrekvens (till exempel utbildning) eller en annan typ av träning/träningsform/intensitet. Det primära utfallsmåttet var fallfrekvens som mättes vid olika tidpunkter i de olika RCT:er (3 till 30 månader).

• Fysisk aktivitet minskar antalet fall hos äldre som inte bor i särskilda boendeformer såsom äldreboende eller serviceboende med 23 procent (hög tillförlitlighet) (Tabell 1).
• Träning som i huvudsak innehöll komponenter från ProFaNe-kategorin ”Gång, balans och funktionell träning” minskar fallfrekvensen med 24 procent jämfört med kontrollinterventionen (hög tillförlitlighet). Vad gäller övriga enskilda kategorier är resultaten mer osäkra (Tabell 1). Träning som innehöll flera kategorier enligt ProFaNe-taxonomin minskar troligen fallfrekvensen med 35 procent jämfört med kontroller (måttlig tillförlitlighet).
• Subgruppsanalyser visade att ålder (<75 år eller ≥75 år), tidigare fall eller på vilket sätt träningen gavs (enskilt eller i grupp) förmodligen spelade liten eller ingen roll för effekten på fallfrekvens. Subgruppsanalyser visade dock högre effekt av träning som gavs av sjukvårdspersonal (oftast fysioterapeut) än av icke-sjukvårdspersonal, även om träning var effektiv för att minska fallfrekvensen i båda grupperna.

I tabellen nedan redovisas resultat för det primära utfallsmåttet. För resultat av subgruppsanalyser samt sekundära utfallsmått se originalöversikten (Exercise for preventing falls in older people living in the community - Sherrington, C - 2019 | Cochrane Library).

Björn Rosengren, Professor och överläkare i ortopedi, Lunds universitet och Skånes universitetssjukhus

• Naama Kenan Modén, projektledare
• Irini Åberg, projektadministratör

Lillemor Lundin-Olsson, Senior professor, Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, Umeå universitet