Enligt den systematiska översikten är icke-farmakologiska insatser lika eller mer effektiva än läkemedelsbehandling för personer med demenssjukdom och mild till måttlig depression. För personer med allvarlig depression är det vetenskapliga stödet oklart. Resultaten bygger på en nätverksmetaanalys och bör tolkas med försiktighet. Resultaten är inte heller evidensgraderade vilket försvårar vår bedömning av resultatens tillförlitlighet.

År 2012 fanns det i Sverige uppskattningsvis 158 000 personer med demenssjukdom [1]. Många demenssjuka har en samtidig depression [2] [3] som visar sig både fysiskt (till exempel dålig aptit och låg energi) och beteendemässigt (till exempel irritabilitet, social isolering och sorg) [4] [5] [6]. Depression hos personer med demens är också förknippat med lägre livskvalitet, funktionsnedsättning och ökad risk för död [7] [8] [9] [10] [11] [12]. Att vårda personer med demenssjukdom och samtidig depression kan också skapa ångest och depression hos anhöriga och andra vårdgivare och därmed bidra till en större omsorgsbörda för vårdgivarna [7] [8].

En vanlig behandling vid depression är läkemedel (som till exempel antidepressiva). En komplikation är att demenssjukdomen ofta medför en ökad känslighet för psykofarmaka som kan orsaka biverkningar som exempelvis trötthet, kognitiva störningar, försämrad balans, muskelsvaghet och risk för fall [13]. Det finns även andra behandlingar, som till exempel olika typer av icke-farmakologiska insatser som kognitiv träning, psykoterapi och fysisk träning (Faktaruta 3). Därför behövs kunskap om vilken behandling om är mest effektiv för att lindra depression och depressiva besvär hos personer med demenssjukdom.

SBU bedömer att översikten är som helhet välgjord, det vill säga att risken för att översiktens resultat har blivit snedvridna under genomförandet av översikten är liten. Däremot har SBU inte bedömt risk för bias för varje enskild studie som ingår i översikten. Resultaten är inte evidensgraderade vilket försvårar vår bedömning av resultatens tillförlitlighet. Klicka här för mer information om hur vi har granskat översikten.

Enligt författarna till den systematiska översikten är icke-farmakologiskainsatser lika eller mer effektiva än läkemedelsbehandling för att minska symtom på depression hos personer med mild till måttlig depression och demenssjukdom. Jämfört med ordinarie behandling (ordinarie behandling var inte närmare beskriven) var följande insatser mer effektiva:

• djurterapi
• kognitiv stimulering
• fysisk träning
• massage och beröringsterapi
• reminiscensterapi
• multidisciplinär vård
• arbetsterapi
• kognitiv stimulering kombinerat med kolinesterashämmare
• träning kombinerat med social interaktion och kognitiv stimulering
• psykoterapi kombinerat med reminiscensterapi
• ändrad boendemiljö.

Läkemedelsbehandling utan kompletterande andra insatser var inte mer effektiv än ordinarie behandling för depression.

På grund av både stor variation i undersökningsgrupp och i metodologi går det inte att avgöra om läkemedel som bygger på serotoninomsättning respektive icke-farmakologiska insatser har effekt på personer med allvarlig depression.

• Eftersom icke-farmakologiskainsatser är minst lika effektiva som läkemedelsbehandling men saknar biverkning kan det behandlingsalternativet vara ett alternativ för personer med mild till måttlig demens och samtidiga symtom på depression.
• Även om depressiva symtom är vanligt vid demenssjukdom så ger olika demenssjukdomar olika symtom, vilket behöver beaktas i behandlingsplaneringen.  En korrekt diagnostik av både demens och depressiva symtom är ett första steg för en individualiserad behandling.
• Graden av demens (framför allt mild till måttlig) kan påverka den demenssjukes förståelse och acceptans av behandlingsinsatser som inriktas mot depressiva symtom. Lyhördhet för den enskildes sjukdomstillstånd och förutsättning för jämlik behandling innebär att mer psykosociala och multidisciplinära interventioner bör finnas tillgängliga i hela landet.
• Av rapporten framgår inte om behandlingarna är lika effektiva för män respektive kvinnor, eller om socioekonomisk bakgrund har betydelse. Det saknas även information om hälsoekonomiska aspekter av de olika alternativen.

Översikten bygger på en nätverksmetaanalys (Faktaruta 4) med 213 studier och 25 177 personer med demenssjukdom men utan diagnos av allvarlig depression samt 22 studier med 1 829 personer med demens och en diagnosticerad allvarlig depression. Personerna var i de flesta fall 70 år eller äldre och minst hälften i respektive studie bestod av kvinnor. De flesta bodde i det egna hemmet eller på ett särskilt boende, ungefär 40 procent vardera. I nätverksanalysen jämfördes 61 alternativa behandlingar eller kontrollalternativ, varav det vanligaste var ordinarie behandling för depression (behandling är inte närmare beskrivet).

Nätverksmetaanalysen visar att sju behandlingar var mer effektiva än ordinarie behandling för att minska symtom på depression hos personer med mild till måttlig demens: kognitiv stimulering, kognitiv stimulering i kombination med en kolinesterashämmare, träning i kombination med social interaktion och kognitiv stimulering, massage och beröringsterapi, multidisciplinär vård, arbetsterapi och reminiscensterapi (Faktaruta 3). Effekterna varierar mellan medelstarka och starka mätt med standardiserad medelvärdesskillnad, SMD.

I parvisa metaanalyser var djurterapi, fysisk träning och psykoterapi i kombination med reminiscensterapi och ändrad miljö också mer effektiva än ordinarie behandling för att minska symtom på depression. Massage och beröringsterapi, kognitiv stimulering kombinerad med en kolinesterashämmare och kognitiv stimulering i kombination med fysisk träning och social interaktion var mer effektiva än läkemedelsbehandling. Enbart läkemedelsbehandling var inte mer effektiv än ordinarie behandling för mild till måttlig depression.

På grund av variation i undersökningsgrupp och i metodologi går det inte att avgöra om någon behandling är mer effektiv vid allvarlig depression hos demenssjuka personer. Det gäller både läkemedelsbehandling, fysisk träning eller psykosociala insatser.

Boo Johansson, professor i psykologi med särskild inriktning mot åldrandets psykologi, Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet.

• Knut Sundell, projektledare
• Irini Åberg, projektadministratör

Lars-Olof Wahlund, professor i geriatrik vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska institutet