Kognitiv träning har troligen en liten till måttlig effekt på generell kognition för personer med mild till måttlig demenssjukdom (måttlig tillförlitlighet). Se nedan för bedömning av översiktens tillförlitlighet.

År 2012 hade uppskattningsvis 158 000 svenskar en demenssjukdom (Faktaruta 1). År 2030 beräknas antalet öka till 230 000 [1].

Demensrelaterade kognitiva funktionsnedsättningar kan inte återställas. Däremot kan man försöka att bromsa fortsatt kognitiv funktionsnedsättning. Den primära farmakologiska behandlingen för kognitiva symtom vid demenssjukdom är kolinesterashämmare. Effekterna av dessa läkemedel är alltid temporära och kan ha biverkningar. En alternativ behandling är kognitiv träning (Faktaruta 2). I den här rapporten behandlas effekten av kognitiv träning på personer med mild till måttlig demens.

SBU bedömer att översikten är välgjord, det vill säga att risken för att översiktens resultat har blivit snedvridna under genomförandet av översikten är liten. Däremot har SBU inte bedömt risk för bias för varje enskild studie som ingår i översikten. Resultatens tillförlitlighet har delvis bedömts med GRADE av författarna till den systematiska översikten (Faktaruta 3). SBU:s bedömning är att resultaten nedan har låg till måttlig tillförlighet.

För personer med mild till måttlig demens har kognitiv träning troligen små till måttligt positiva effekter på det primära utfallsmåttet generell kognition och möjligen även på språkförmåga efter behandling. Dessa positiva resultat förefaller kunna kvarstå 3 till 12 månader efter avslutad träning.

Det finns inga tecken på att kognitiv träning innebar en ökad börda för de äldre som återspeglas i avbrott i träningen eller andra negativa effekter såsom försämrat humör, minskat välmående, accelererad kognitiv försämring, försämrad förmåga till ADL (Aktiviteter i dagliga livet) eller ökad belastning på anhörig eller andra vårdgivare.

Ovanstående resultat avser kognitiv träning jämfört med ingen insats alls, ordinarie vård eller icke-specifika aktiviteter. När kognitiv träning jämfördes med alternativa behandlingar som till en del innehöll kognitiv stimulans så fanns inte längre statistiskt säkerställda skillnader.

• Beslutet om att erbjuda kognitiv träning för en enskild person bör fattas med hänsyn till den enskildes situation och preferenser. Även om effekten av kognitiv träning är begränsad till kort till medellång sikt så kan det vara etiskt motiverat. Dessutom saknas negativa effekter av kognitiv träning i motsats till läkemedelsbehandling.
• I jämförelse med alternativ behandling (Faktarutan 2) fanns ingen statistiskt säkerställd skillnad för effekten av kognitiv träning. Dock baserades dessa jämförelse på ett begränsat antal studier, färre än 100 undersökningspersoner och med en blandning av alternativa behandlingar, varav vissa inkluderade kognitiv stimulering.
• Det saknas hälsoekonomiska analyser av de olika alternativen, liksom om kognitiv träning har samma effekter på kvinnor och män respektive för personer med olika social bakgrund.

I analysen ingår 33 randomiserade kontrollerade studier med mellan 12 till 653 deltagare från 12 länder: 12 av studierna kom från Italien, sex från USA, tre från Frankrike, två från Kina, Spanien och Tyskland, och en vardera från Finland, Grekland Japan, Korea och Sverige. Ytterligare en studie omfattade fyra länder: Grekland, Italien, Norge och Spanien. I två av studierna var den genomsnittliga åldern mellan 60 och 70 år, i 19 studier mellan 70 och 80 år, i tio studier över 80 år och i två saknas uppgifter. Det saknas information om hur stor andel som var kvinnor respektive män.

Den kognitiva träningen (Faktaruta 2) pågick mellan två och 104 veckor och genomfördes i hemmet, på särskilda boenden, dagcentraler och utredningsenheter. Oftast skedde den individuellt men det förekom också i grupp eller i kombination av grupp och enskilt.

Den kognitiva träningen jämfördes med kontrollgrupper som fick antingen ingen insats (till exempel väntelista), ordinarie behandling? (till exempel läkemedelsbehandling), aktiva insatser (till exempel öppna samtal eller diskussion) eller alternativa insatser varav flera liknade den träning experimentgruppen fick (till exempel kognitiv rehabilitering, mindfulness, reminiscensterapi).

Resultaten talar för en liten till måttlig effekt av kognitiv träning på det primära utfallsmåttet generell (global) kognition vid slutet av behandlingen (SMD = 0,42) och liten till måttlig effekt på specifika komponenter av kognition (minne, uppmärksamhet, ordflöde och exekutiva funktioner) vid slutet av behandlingen. Av dessa komponenter var evidensen starkast för språkförmåga. Dessa resultat fanns kvar 3 till 12 månader efter behandling (SMD = 0,65).

Resultaten talar inte för att kognitiv träning har negativa effekter på kognition, humör, välmående, accelererad kognitiv försämring, försämrad förmåga till ADL (Aktiviteter i dagliga livet) eller ökad belastning på anhörig eller andra vårdgivare. Inte heller ökade träningen risken för oplanerade avbrott.

När kognitiv träning jämfördes med alternativa behandlingar som i vissa fall involverade kognitiv stimulans så fanns inte statistiskt signifikanta skillnader.

Separata analyser talar inte för att det primära utfallsmåttet generell kognition påverkades av hur lång tid träningen pågick, behandlingsdos, studiens risk för bias eller typ av jämförelsegrupp.

• Lars Nyberg, professor i neurovetenskap vid Umeå universitet

• Knut Sundell, projektledare
• Irini Åberg, projektadministratör
• Elin Malmer, projektadministratör

• Anna-Karin Edberg, Professor i omvårdnad vid Högskolan i Kristianstad