En förälders lyhördhet handlar om dess förmåga att se och bekräfta barnet, att ha en känslighet inför barnets behov, viket i sin tur har nära samband med barnets förmåga och möjlighet att forma en trygg anknytning till föräldern [2] (Faktaruta 1). Barn med en otrygg anknytning riskerar på gruppnivå i större utsträckning sociala (kamrat)problem och utagerande beteendeproblem jämfört med tryggt anknutna barn [3]. Utagerande beteendeproblem är i sin tur en riskfaktor för senare negativa utfall, som skolmisslyckande och olika typer av utanförskap, som arbetslöshet, missbruk och kriminalitet [4].

Insatser som består av videoåterkoppling (Faktaruta 2) syftar till att stärka lyhördheten hos förälder i riskgrupp (dvs. där det finns förekomst av en eller flera riskfaktorer, som exempelvis förälders missbruk, depression, våldsutsatthet och exempelvis utagerande beteende hos barnet eller att barnet är för tidigt född eller adopterad). Förälder och barn filmas i vardagssituationer. Behandlaren visar därefter föräldern korta positiva sekvenser av samspelet mellan förälder och barn där föräldern bemöter barnet på ett lyhört sätt. Detta för att stärka förälderns förmåga att se och bekräfta barnet, dess signaler samt behov. Insatsen är beteendeinriktad och bygger på delade upplevelser av samspelet samt modellinlärning (inlärning genom imitation). Insatsen kan ges till en förälder enskilt eller via gruppbehandling.

O'Hara L, Smith ER, Barlow J, Livingstone N, Herath NI, Wei Y, et al. Video feedback for parental sensitivity and attachment security in children under five years. Cochrane Database Syst Rev. 2019;11(11):Cd012348. Available from: https://doi.org/10.1002/14651858.CD012348.pub2. [1]

Publicerad: 2019-11-29

Senaste sökning: 2019-07

• Studiepopulationen av föräldrar och barn är relevant även i det svenska sammanhanget och de återfinns i såväl barnhälsovårdens som socialtjänstens (både öppna och myndighetsutövande) verksamhet.
• Metoden med videoåterkoppling är konkret, lätt att genomföra rent tekniskt med dagens mobiltelefoner och är intuitivt tilltalande. För vissa familjer kan dock kompletterande insatser även behöva ges utifrån barnets och föräldrarnas behov.
• Utfallet med tydlig effekt, föräldrars lyhördhet, är relevant och en central föräldraförmåga. Att föräldrar blir mer lyhörda för barnets behov leder dock inte automatiskt till att föräldrar mår bättre, eller att barnet får en tryggare anknytning vilket heller inte översikten visade. Inga effekter kunde heller ses på barnets beteende. Möjligen var uppföljningstiderna inte tillräckligt långa för att se positiva effekter på beteendet (endast ett fåtal av studierna i översikten hade en längre uppföljningstid än tre månader). Det fanns även färre observationer av barns beteende än för föräldrars lyhördhet.
• Flera studier med kontrollgrupp behövs i det svenska sammanhanget med någon av de metoder med videoåterkoppling som är med i översikten. Det behövs även flera studier om hur väl insatsen fungerar för olika populationer och om faktorer som programmets intensitet samt på vilken arena som programmet genomförs (hembesök eller klinik), vilket har betydelse för effekten av insatsen. Vidare behövs längre uppföljning för att undersöka om effekten kvarstår över tid samt om insatserna kan påverka barns beteendeproblem.

Den systematiska översikten inkluderar 22 originalstudier som sammanlagt studerat 1 889 föräldra–barn konstellationer eller familjer. Familjehems- och adoptionsföräldrar ingår. De flesta studier har inkluderat mammor och barn. De inkluderade studierna är randomiserade kontrollerade (RCT) eller kvasiexperimentella. Studierna har jämfört videoinsatser med standardbehandling eller en inaktiv alternativ intervention (exempelvis ett telefonsamtal eller ett mindre antal hembesök) eller att kontrollgruppen inte fått någon insats. Insatserna gavs till föräldrar med barn under fem år (från födelsen till 4 år och 11 månader) där det fanns risk för anknytningsproblematik eller där det fanns brister i anknytningen eller avseende föräldrars lyhördhet. Risken bestod antingen av att barnet hade någon form av svårighet eller att föräldern hade någon svårighet som exempelvis depression eller ätstörning samt att barnet varit utsatt för misshandel.

Studierna var genomförda i nio länder, sju länder i Europa (England, Italien, Litauen, Nederländerna, Norge, Portugal och Tyskland) och två i Nordamerika. Originalstudierna bedömdes av översiktsförfattarna ha låg eller oklar risk för bias.

I översikten finns studier av följande metoder:

• Tio studier av Videofeedback Intervention to Promote Positive Parenting (VIPP) eller versioner av VIPP
• Tre studier av Video Interaction Guidance (VIG)
• En studie av Video-feedback of Infant-Parent Interaction (VIPI) (som är en mer strukturerad form av Marte Meo)
• En studie av Video Self-modelling with feedback
• Sex studier av ospecificerade former av videoåterkoppling eller någon annan insats än de ovan nämnda.

Studier var exkluderade om:

• videoåterkoppling var inkluderade i ett större paket med insatser som gavs till familjen, där översiktsförfattarna inte kunde särskilja effekten specifikt för videoåterkoppling,
• insatsen inkluderade exemplifierande förinspelade vinjetter av föräldrar och barn,
• om mått på föräldrars lyhördhet, reflekterande förmåga eller anknytning inte tydligt var inkluderat

För mer information om studiedesign samt om hur utfallsmåtten bedömts och vilka instrument som använts hänvisar SBU till originalöversikten.

Föräldrars lyhördhet: Metaanalysen av 20 studier (n=1 757) visade att videoåterkopplingsinsatser ökade föräldrars lyhördhet i jämförelse med kontrollgruppen, SMD 0,34 (95 % KI, 0,20 till 0,49). Tillförlitligheten till resultaten bedöms vara måttlig (), det vill säga att forskarna är ganska säkra på resultaten (SBU:s metodbok). Effektstorleken är jämförbar med andra familjeinterventioner. Uppföljningstiden varierade från direkt efter insatserna gavs till sex månader efteråt.

Anknytning: Metaanalysen av två studier (antal=166 föräldrar och barn konstellationer) indikerar att videoåterkoppling ökade oddsen att vara tryggt anknuten, direkt efter att insatsen gavs, i jämförelse med kontrollgruppen. Tillförlitligheten till resultaten bedöms vara mycket lågt () och därmed presenteras inte resultaten. Anknytningen bedömdes i dessa studier med Strange Situation Procedure som är ett sätt att mäta anknytningsmönster genom strukturerad observation.

En annan metaanalys av två studier (antal=131 föräldrar och barn konstellationer) visade ingen effekt på utfallsmåttet trygg anknytning i jämförelse med kontrollgruppen. Tillförlitligheten till resultaten bedöms vara mycket lågt () och därmed presenteras inte resultaten. Anknytningen bedömdes i dessa studier med Attachment Q-sort som är ett annat instrument för att mäta anknytningsmönster.

Föräldrars psykiska hälsa: Metaanalysen av åtta studier (antal=537 föräldrar och barn konstellationer) avseende videoåterkopplingseffekt på stress i jämförelse med kontrollgruppen visade ingen skillnad mellan insatserna, SMD –0,09 (95 % KI, –0,26 till 0,09). Tillförlitligheten till resultaten bedöms vara lågt ().

Metaanalysen av två studier (antal=311 föräldrar och barn konstellationer) avseende föräldrars ångest visade ingen skillnad mellan insatserna. Tillförlitligheten till resultaten bedöms vara mycket lågt () och därmed presenteras inte resultaten.

Barnets beteende: Metaanalysen av två studier (antal=119 föräldrar och barn konstellationer) visade ingen effekt av videoåterkoppling i jämförelsen med kontrollgruppen. Tillförlitligheten till resultaten bedöms vara mycket lågt () och därmed presenteras inte resultaten.

Hälsoekonomi: Inga studier hade undersökt detta utfallsmått.

Anna Sarkadi, professor, Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap, Socialmedicin/CHAP Uppsala universitet, Uppsala

• Therese Åström, projektledare
• Irini Åberg, projektadministratör

Pia Risholm Mothander, docent, psykolog, specialist i klinisk psykologi, Stockholms universitet