Helsäker men inte riktigt klok

De tidigaste förespråkarna för att mer systematiskt tillämpa evidens i praktiken framhöll att resultaten måste användas klokt, judiciously. Vad betyder det? Med kunskap och erfarenhet? Jättebra, men det räcker nog inte – historien visar att man kan vara både lärd och van men samtidigt inte riktigt klok. Med intelligens? Utmärkt, men det räcker inte heller. Även de skarpaste hjärnor kan ju användas till vettlösa ting.

Klok användning av tillförlitliga forskningsresultat kräver nog något som socialpsykologerna Igor Grossmann och Justin Brienza, båda i Kanada, kallar wise reasoning in everyday life – på svenska ungefär vardagsförnuft. Detta är inte detsamma som kunskap och intelligens. Snarare verkar det handla om ett insiktsfullt sätt att förhålla sig till kunskap och erfarenheter. Enligt författarna ingår fyra delar.

För det första: intellektuell ödmjukhet. Det innebär att inse begränsningarna i sitt eget kunnande, att ompröva sin ståndpunkt och att undersöka hur en situation ser ut innan man har sin uppfattning klar.

För det andra: att erkänna ovisshet och föränderlighet; att inse att sammanhang förändras över tid och vara beredd på att utvecklingen kan gå åt olika håll. Man söker nya lösningar när problemen förändras och överväger olika handlingsalternativ.

För det tredje: att se fler sidor av saken – att försöka förstå andras perspektiv och att ge sig tid att undersöka olika ståndpunkter innan man själv tar ställning.

Och för det fjärde: klokskap handlar om att väga samman skilda synsätt, att balansera dem mot varandra och se möjliga kompromisser mellan motstridiga intressen.

Men kan vi träna upp ett sunt förnuft, kan vi själva förbättra vår omdömesförmåga? Ja, delvis, tror Grossmann och Brienza, med hänvisning till resultat från observations- och interventionsstudier. Men beredskapen hos individer att resonera klokt är också beroende av kultur, omgivningstryck och ledarskap, påpekar de.

Det hela låter rimligt – och om författarna har rätt, säger detta något om hur vi bör förhålla oss till ny kunskap. Det samtalsklimat som vi eftersträvar ska vara öppet, sakligt och med insikt om att ingen kunskap är huggen i sten eller fri från tolkning. Vi måste vara beredda att ta till oss nya tillförlitliga forskningsresultat, även om dessa går på tvärs med det som vi trott. Det är lättare sagt än gjort.

För vi övertygas mer av resultat som bekräftar vår uppfattning än av sådana som motsäger den. Det kallas av forskare för bekräftelsefel. Nätet kryllar av sådana fel (typ ”det kvittar att det är fejk – det är för jäkligt ändå”). Vi gillar, twittrar och delar det som passar våra fördomar. Tvångsmässigt och tvärsäkert odlar vi våra förutfattade meningar istället för att undersöka hur saker och ting förhåller sig.

Men var och en som funderar ett extra varv inser att det faktiskt är klokt att vara skeptisk till det som är obevisat. Och att detta gäller oss alla.

Ragnar Levi, Chefredaktör

* se t. ex. Grossmann I, et al. The strengths of wisdom provide unique contributions … Journal of Intelligence 2018;2:22. DOI: 10.3390/jintelligence6020022