Utbildning är till hjälp för anhöriga vid demens

Sedan år 2009 är kommunerna enligt lag skyldiga att erbjuda stöd till de många människor som vårdar en äldre och långvarigt sjuk anhörig hemma. För samtidigt som det kan kännas rätt och bra att hjälpa en närstående, innebär det också en påfrestning.

Forskningen visar att den börda som många närstående upplever minskar om de får stöd i form av utbildningsprogram, något som också har en viss förebyggande effekt mot depression hos den som vårdar en anhörig med demens i hemmet.

Det konstaterar SBU efter att kritiskt ha granskat en systematisk översikt av sju randomiserade studier från olika länder av olika slags utbildningsprogram för anhöriga, enskilt eller i grupp. Totalt ingick 764 personer som hade lottats mellan olika åtgärder för att jämförelserna skulle bli så rättvisande som möjligt.

Utbildningarna förmedlade inte bara fakta om demens, utan kunde också gälla strategier för att kommunicera och hantera krävande situationer och problematiska beteenden. Programmen varierade i omfattning mellan 2,5 och 24 timmar och effekterna hade följts upp mellan 10 veckor och
15 månader med hjälp av väl dokumenterade skalor och mätmetoder.

SBU har också granskat kostnaderna. Utgångspunkten för beräkningarna var en svensk studie som inte enbart innefattar utbildning utan även stödgrupper för de anhöriga två gånger i månaden under tre månader. Kommunens kostnad för insatserna var omkring 1000 kronor per deltagare, vilket enligt SBU:s kommentar är tämligen lite och kan innebära att detta är ett rimligt sätt att använda resurser inom äldreomsorgen.

Många människor i Sverige gör betydande vårdinsatser för sjuka och gamla anhöriga som bor kvar i hemmet. Nästan var femte svensk i vuxen ålder uppger att de regelbundet hjälper någon äldre, sjuk eller funktionshindrad person, och i gruppen 45–64-åringar nästan var fjärde. I tid räknat är det äldre personer som bidrar mest med omsorgsinsatser, oftast till sammanboende makar eller partner.

Anhörigas insatser är inte minst betydelsefulla när det gäller demens, där mer än hälften av de sjuka bor och vårdas hemma.

De anhöriga behöver kunskap om sjukdomens eller funktionsnedsättningens prognos, möjlig behandling, läkemedel och rehabilitering, eller information om rättigheter och villkor för stöd från det allmänna.

Det kan också handla om praktiskt stöd för att underlätta vården, till exempel skötsel av hemmet, personlig omsorg om den närstående, hemsjukvårdsinsatser, fortlöpande kontroll och uppföljning av hälsan, bostadsanpassning och tekniska hjälpmedel.

Närstående kan också behöva psykologiskt stöd, till exempel hjälp när det gäller att hantera svåra situationer och att sätta gränser för sin omsorg, planera sin vardag och bevara den egna hälsan. Att som närstående känna sig sedd, respekterad och delaktig är grundläggande.

Många gånger krävs det insatser från både sjukvård och äldreomsorg, och då kan anhöriga också behöva hjälp med samordningen.