Gammal kunskap ruttnar

När man väl är klar med en lång akademisk utbildning – har tagit sig igenom ekluten med kursböcker tunga som flyttblock och föreläsningar torra som Saharas sand – och ovanpå detta flera år av specialistutbildning med överfulla väntrum, ensamma jourer och en ständig kamp mot klockan, så vore det väl konstigt om man inte tänkte: nu äntligen är jag färdig, slutgiltigt godkänd, examinerad, legitimerad och accepterad.

Att de kunskaper som man ganska nyss inhämtade redan börjar bli otillräckliga, och att man hela tiden måste komplettera och fördjupa dem, kan kännas övermäktigt. Men problemet är större än så. En del av det man lärde sig på grundutbildningen kan visa sig vara felaktigt. Det finns gott om exempel i vården på att det är mycket svårt att ändra på ingrodda rutiner, och bristande fortbildning hos personalen skulle kunna vara ett viktigt bidragande skäl till detta.

Många som jobbar inom vården är medvetna om problemet och går omkring med dåligt samvete för att de inte fortbildar sig. Men att oroa sig hjälper inte. När sjukvården pressas så hårt att det blir viktigare att hinna med sina arbetsuppgifter än att utföra dem väl, då sätts fortbildning på undantag.

Det handlar om systemfel. Trots åratal av debatt om minskande tid för fortbildning bland exempelvis läkare, saknas det fortfarande ett gemensamt nationellt regelverk för detta i Sverige.

Hälso- och sjukvårdslagen anger att: ”Där det bedrivs hälso- och sjukvård skall det finnas den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att god vård skall kunna ges”. Personal, lokaler och utrustning är väl inte heller någon självklarhet, så det är nog bäst att detta lagfästs, men hur är det med aktuell kunskap? Hur kan det vara möjligt att ha ansvar för diagnostik och behandling av människors hälsoproblem och ägna noll minuter i veckan åt egen fortbildning?

Kanske är situationen på väg att förändras: den 18 januari 2016 ska EU:s direktiv om yrkeskvalifikation träda i kraft. Detta kommer att innebära tydligare krav på fortbildning, bland annat i hälso- och sjukvårdens professioner och socialtjänstens verksamhet som riktar sig till barn och ungdom.

Enligt direktivet ska medlemsstaterna ”genom att upp- muntra fortbildning säkerställa att yrkesutövare [...] kan uppdatera sina kunskaper, färdigheter och kompetenser så att yrkesinsatsen bibehålls på säker och effektiv nivå och för att hålla sig à jour med utvecklingen inom yrket”.

Ambitionen med EU-direktivet är egentligen att underlätta den fria rörligheten av arbetskraften inom EU. Professionerna ska kunna etablera sig, erbjuda sina tjänster och söka anställning i andra medlemsländer.

Men en viktig bieffekt blir – förhoppningsvis – att rättighet och skyldighet att fortbilda sig klargörs när det gäller människovårdande yrken. Aktuell och välgrundad kunskap måste ju vara en hörnsten.

RAGNAR LEVI, REDAKTÖR