Nu granskas insatser för att barn i familjehem ska må och fungera bättre

Barn och unga som socialtjänsten placerar i familjehem (tidigare kallat fosterhem) har en svår situation redan från början. Motivet för placeringen är att deras föräldrar har bedömts oförmögna att uppfylla sitt föräldraskap eller att de själva har ett allvarligt destruktivt beteende. Statistiken visar att mycket kan gå fel för dem även senare i livet, så det är angeläget för samhället att hitta vägar att hjälpa de unga på bästa sätt.

Det är många barn som någon gång under uppväxtåren placeras utanför hemmet. I kullen som föddes 1970–90 rörde det sig om 65 000 barn och unga eller 3–4 procent, det vill säga ungefär ett barn i varje skolklass. De flesta är dock i vård under en begränsad tid.

Barn som placeras i familjehem, i synnerhet små barn, kommer från sämre socioekonomiska förhållanden än andra barn. Förskolebarn med socioekonomiskt gynnsam bakgrund hamnar sällan i dygnsvård. Risken är 250 gånger högre för små barn som har en ensam, lågutbildad och arbetslös mamma med upprepat behov av försörjningsstöd än för barn till mammor som är sammanboende, har högskoleutbildning, arbete och som inte behöver söka försörjningsstöd för att klara hyra och familjens uppehälle (Franzén et al, 2008).

Tonåringar som placeras är en mer blandad grupp. De kommer inte lika ofta som de yngre barnen från sämre socioekonomiska förhållanden, och det egna beteendet är ett bidragande skäl till placeringen i familjehem för varannan pojke och var tredje flicka.

Svårigheterna upphör inte i och med en placering. Instabilitet, det vill säga att placeringar avslutas oplanerat, är ett problem i alla länder. Bland förskolebarn i familjehemsvård har avbrutna placeringar ofta en bakgrund i konflikter mellan föräldrarna och familjehemmet. Barn som tidigt i livet fått långvariga placeringar har en bräcklig situation, särskilt när de blir tonåringar. I en svensk regional studie drabbades vart fjärde långtidsplacerat barn av ett ”placeringssammanbrott” under tidiga tonår (Vinnerljung et al, 2014). I de flesta fall var det familjehemmet som tog initiativ till att placeringen avslutades.

Barn som får social dygnsvård är en högriskgrupp för kroppslig ohälsa inklusive tandproblem även under tiden de är i vård (Kling et al, 2016). De hälsokontroller som erbjuds alla barn räcker inte, bland annat för att många uteblir, exempelvis på grund av flyttningar, även under tiden de är i vård. En effekt av detta är bland annat att dessa barn har sämre vaccinationstäckning än jämnåriga (Mattsson et al, 2016).

Barn som växt upp i samhällelig vård löper också betydligt högre risk för problem på lång sikt, till exempel olika hälsoproblem, självmordsbeteende, missbruk och kriminalitet (Vinnerljung och Andreassen, 2015; Vinnerljung et al, 2015). Den höga förekomsten av dåliga skolresultat i grundskolan har tydligt samband med dessa resultat (Vinnerljung et al, 2010).

Det är svårt att utvärdera familjehemsvård vars syfte är att ge barnet goda uppväxtförhållanden under lång tid. Vilka förhållanden ska man jämföra med?

Inom internationell forskning har man bland annat använt statistisk matchning för att kunna jämföra med en något så när likartad grupp av barn och unga som inte är placerade i familjehem. Nästan ingen studie har funnit bättre utfall på lång sikt för barn som växt upp i familjehem, när de jämförts med socialt utsatta barn som växt upp hemma. Det gäller även när jämförelsegruppen varit syskon som växt upp hos föräldrarna (Vinnerljung och Andreassen, 2015).

Enligt svenska registerstudier går det sämre på lång sikt för barn som växer upp i familjehem än för barn som inte har placerats men som växer upp i de tre procent fattigaste familjerna i Sverige, det vill säga i familjer som under lång tid mottar försörjningsstöd (Vinnerljung et al, 2010). Detta gäller nära nog oavsett val av utfall.

När samhället tar ansvar för ett barns uppväxtmiljö i föräldrarnas ställe, förutsätts det att samhället agerar som någorlunda bra föräldrar. Hittills har det saknats samlad kunskap för att bedöma hur detta ska ske på bästa sätt. Därför har SBU startat en utredning om stöd till familjehemsbarn. De frågor som vi undersöker är:

• Vilket stöd direkt till barnen är effektiva för att förbättra deras hälsa, välmående och funktionsförmåga?
• Hur kan barnens hälsa (psykisk och fysiskt, inklusive tandhälsa) tas om hand på ett bra sätt?
• Vilka utvärderade metoder finns det för att utreda familjers lämplighet som familjehem?
• Vilket stöd till familjehemsföräldrar är till hjälp för barnens hälsa, välmående och funktionsförmåga?

Resultaten kommer att rapporteras våren 2017.

Bo Vinnerljung, Professor emeritus i socialt arbete, Stockholm

Knut Sundell, Docent, sakkunnig i socialt arbete, Stockholm