Neuroleptika – Frågor och svar

Broschyren är utgiven av SBU i samarbete med Apoteket AB. Författare är journalisten Vanna Beckman som har baserat texten på SBU-rapporten ”Behandling med neuroleptika”. Rapporten bygger på vetenskaplig fakta och är en sammanställning av all tillförlitlig forskning på området.

De fakta som presenteras i SBU:s rapporter bygger på bästa tillgängliga vetenskapliga bevis. Alla medicinska metoder måste dock användas med hänsyn till varje patients unika situation. Vetenskapliga fakta är en mycket viktig grund men kan inte besvara alla frågor i enskilda fall. Patienter som har frågor om den egna behandlingen bör diskutera med läkare. SBU kan inte besvara sådana frågor.

Förord

Neuroleptika används framför allt vid schizofreni och andra psykotiska tillstånd. Ju mer man som patient vet om sin sjukdom och hur den behandlas, och ju mer ens anhöriga vet, desto bättre. Prognosen påverkas faktiskt av det. Till exempel är det viktigt att lära känna de mediciner som ordineras.

Det är därför den här broschyren har kommit till. Den är en sammanfattning av SBU:s rapport "Behandling med neuroleptika" (1997). I rapporten har SBU:s experter gått igenom och sammanställt all internationell vetenskaplig litteratur om neuroleptika och tagit fasta enbart på sådana studier som är mycket noggrant gjorda. På så vis speglar frågorna och svaren i den här broschyren den samlade kunskap som finns i dag.

Det har kanske alltid funnits en rädsla för psykiatriska sjukdomar, eftersom de påverkar och förändrar tankar, känslor, sinnesintryck och beteende – mycket av det som vi betraktar som vår personlighet. Att mediciner också kan påverka alla de här faktorerna bidrar till att även läkemedlen kan te sig skrämmande.

Många effektiva mediciner kan dessutom ge mer eller mindre allvarliga biverkningar. Det gäller också neuroleptika, delvis därför att preparaten har skrivits ut i för höga doser. I dag ger läkarna betydligt lägre doser av dessa medel vid schizofrenibehandling. Framför allt tillråds de att börja med en mycket låg dos för att sedan, tillsammans med patienten, pröva sig fram till vilken dos som är effektiv och ändå ger minimala biverkningar. Det varierar från en människa till en annan. Dessutom vet man att den bästa effekten nås om man kombinerar medicinering med så kallade psykosociala insatser, sådant som stöd för familjen, kontinuitet i behandlingskontakterna och träning i sociala färdigheter.

Nya läkemedel för behandling av psykos är på väg eller har just godkänts i Sverige. Erfarenheterna av de nya medlen är dock fortfarande begränsade.

Kunskap är en viktig del av behandlingen. Den här broschyren vänder sig till dig som är specialintresserad men inte specialkunnig.

Kungälv i februari 1998
Vanna Beckman

1. Vad är neuroleptika?

Neuroleptika är en grupp läkemedel som huvudsakligen används för behandling av psykos eller psykotiska tillstånd. De minskar de psykotiska symtomen, och lindrar därmed den akuta ångest och oro som hänger samman med psykos. Medicinerna kan också förebygga återfall.

Neuroleptikas effekt upptäcktes i Frankrike på 1950-talet, och användningen spreds snabbt till andra länder. Många patienter som hade vårdats länge på sjukhus blev bättre av de nya preparaten och kunde återvända hem. Sjukhusmiljöerna blev lugnare och tvångsåtgärderna färre.

2. Vad innebär psykos?

Vid psykos är förmågan att ta in och bearbeta intryck från omvärlden störd. Den som drabbas får ofta svårt att skilja mellan den yttre verkligheten och inre föreställningar, som drömmar och fantasier. Hallucinationer är vanligt, alltså upplevelser av röster, bilder och lukter som inte finns i den yttre verkligheten. Psykosen kan också ge andra vanföreställningar, som att vara förföljd eller styrd av röster. De flesta som blir psykotiska inser inte själva hur allvarligt sjuka de är.

Upplevelserna kan vara mycket skrämmande för den sjuke och leder i vissa fall till förtvivlan eller till och med självmordstankar. Personer med psykos kan till exempel plågas av föreställningar om att någon har opererat in en radiosändare i huvudet på dem, att de är avlyssnade eller att alla deras tankar och känslor styrs av illasinnade, övernaturliga krafter.

Den svåraste formen av psykos är schizofreni, som drabbar ungefär en procent av befolkningen. Oftast börjar den i ungdomen och varar livet igenom med olika svårighetsgrad. Det är vanligt att den sjuke har släktingar med samma problem, men det är inte alltid så.

Om sjukdomen börjar tidigt i livet och uppstår smygande, anses prognosen sämre än vid senare insjuknande. Schizofreni medför också ofta så kallade negativa symtom. Det betyder att vissa normala funktioner hämmas. Initiativlöshet, stark tillbakadragenhet, torftigt språk och ovilja att umgås med andra människor är exempel på sådana tecken. Minnes- och koncentrationsstörningar är också vanliga symtom vid schizofreni.

Psykos kan också vara en reaktion på kroppsliga sjukdomar, droger och förgiftning och kan uppträda vid andra psykiska sjukdomar, till exempel vid djup depression eller manodepressiv sjukdom. Enbart ångest, depression, demens eller sömnstörning räknas däremot inte som psykos.

3. Hur indelas psykiska störningar?

De viktigaste psykiska störningarna kan indelas i sex huvudgrupper. Psykotiska syndrom kan dessutom delas in i tre undergrupper.

• Ångestsyndrom t ex panikångest, fobier, tvångstankar
• Förstämningssyndrom t ex depression
• Psykotiska syndrom
• Vanföreställningssyndrom t ex förföljelseparanoia, storhetsvansinne
• Schizofreni
• Kortvariga psykoser
• Beroendesyndrom t ex alkohol- eller drogberoende
• Organiska psykosyndrom t ex delirium, demens
• Personlighetsstörningar beteende eller karaktärsdrag som ger påtagliga anpassningssvårigheter eller orsakar lidande

4. Är neuroleptika effektiva vid behandling av psykos?

Ja, det är vetenskapligt visat i många undersökningar. Ungefär en tredjedel av patienterna beräknas bli fria från symtom, en tredjedel förbättras och en tredjedel påverkas obetydligt eller inte alls positivt av behandlingen.

De patienter som har nytta av behandlingen slipper plågsamma hallucinationer och vanföreställningar och många kan leva ett förhållandevis normalt liv, trots sjukdomen. När symtomen lindras eller försvinner blir det också lättare att delta i annan behandling.

Medicineringen bör inledas först någon vecka efter att symtomen har börjat, eftersom de kan hinna förbättras av sig själva under den tiden. Beslutet att börja med neuroleptikabehandling första gången bör fattas av en specialist i psykiatri, eller barnpsykiatri när det gäller barn och ungdom.

En del patienter tycker att deras känsloliv dämpas för mycket av neuroleptika. I andra fall anser anhöriga och personal att patienten borde ta medicin, medan patienten själv inte vill. Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska vården så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. För det mesta avgör alltså patienten själv. Endast under de svåraste sjukdomsperioderna – om frivillig vård inte är möjlig och patienten absolut behöver behandling – är det tillåtet att ge behandling mot patientens vilja. Tvångsåtgärder regleras i dag av en strikt lagstiftning genom lagen om psykiatrisk tvångsvård och lagen om rättspsykiatrisk vård. Beslut om tvångsvård fattas av specialist i psykiatri och prövas i länsrätt.

5. Kan neuroleptika förebygga återfall i schizofreni?

Ja, återfall i sjukdomen förhindras hos en stor del av patienterna, men risken att bli sjuk igen är mycket stor om man avbryter medicineringen. Det gäller oavsett hur länge den har pågått och även om dosen trappas ner successivt. Hälften av alla som slutar ta neuroleptika riskerar att insjukna på nytt inom ett år.

Det finns också patienter med psykos som klarar sig utan neuroleptika, och andra som knappast blir bättre av medicineringen. Med dagens kunskaper kan läkarna inte på förhand urskilja vilka som kan ha nytta av läkemedlen.

Det finns ganska få undersökningar som har jämfört lång tids neuroleptikabehandling med behandling utan läkemedel. Det fåtal studier som finns omfattar de första fem åren av sjukdom. Hur sjukdomen förlöper under den perioden, och hur behandlingen fungerar, kan ge en uppfattning om den fortsatta utvecklingen.

6. Kan neuroleptikabehandling kombineras med andra insatser?

Ja, många undersökningar visar att en kombination är effektivare än enbart neuroleptika eller enbart psykosociala insatser. Med psykosociala insatser menas dels rent psykologiska behandlingsmetoder (psykoterapi, till exempel individual- eller gruppterapi), dels insatser för familjen och kontakterna med andra människor.

Att kombinera neuroleptika med psykosociala insatser ökar framför allt patienternas och de anhörigas livskvalitet och tillfredsställelse med behandlingen. Det inverkar också på hur sjukdomen utvecklas. Ett tryggt bemötande i en lugn miljö gör dessutom att doserna av neuroleptika kan hållas lägre.

Sammanfattningsvis: de viktigaste åtgärderna för att minska risken för återfall och behovet av vård på institution är, i nu nämnd ordning:

1. bästa möjliga medicinering
2. kontinuitet i behandlargruppen
3. insatser för familjen
4. träning i sociala färdigheter
5. daglig kontakt med, samt stöd och uppmuntran från omgivningen
6. väl genomförda kombinationsprogram med medicin och andra insatser
7. särskild psykoterapi, till exempel kommunikationsinriktad gruppterapi, kognitiv eller jagstödjande terapi.

7. Vilka är de vanligaste typerna av psykoterapi och annat stöd?

Den Familjepedagogiska modellen betraktar familjen som en resurs för den sjuke. Familjen får hjälp att hantera konflikter och problem, men behöver inte alltid utreda orsakerna. Hela familjen får undervisning om sjukdomen och uppmuntras att delta i patient- och anhörigföreningar.

Social träning handlar om att träna sådant i umgänget med andra som för de flesta vuxna fungerar automatiskt, som att kunna småprata, besvara ett leende och visa ilska utan att ta till våld.

Kognitiv beteendeterapi / kognitiv terapi innebär att patienten får träna på att ändra inställning och beteende i olika vardagssituationer. Kognitiv innebär sådant som har med bland annat varseblivning, inlärning, tänkande och minne att göra. I terapin arbetar man för att den sjuke ska inse att det finns andra sätt att tolka verkligheten. Patienten får ofta träningsuppgifter att lösa, ensam eller tillsammans med anhöriga.

Psykodynamisk terapi har sina rötter i Freuds teorier, men metoden har förändrats under åren. De flesta som arbetar psykodynamiskt i dag strävar efter att stödja anpassningen till verkligheten och stärka friska personlighetsdrag hos dem som har drabbats av psykos.

Social färdighetsträning syftar till att patienten till exempel ska kunna sköta sin personliga hygien, hushålla med pengar och klara städning och inköp.

Arbetsträning kan exempelvis innefatta träning på en arbetsplats eller utbildning i lugn takt.

Familjeterapin betraktar familjen som ett system där ingen enskild person kan pekas ut som förklaring till de problem som finns. Terapin syftar till att familjen ska bli medveten om detta och bearbeta sina störda förhållanden. En del familjeterapeuter betraktar den sjuke som ett slags familjens syndabock. Det har hänt att föräldrar har stötts bort och givits skulden för psykosen. Men i dag saknas det vetenskapliga belägg för att schizofreni skulle orsakas av olämpliga hemförhållanden.

8. Kan neuroleptika kombineras med andra läkemedel mot psykiska besvär?

Ja, men med varsamhet, eftersom läkemedlen kan samverka med eller motverka varandra på ett olämpligt sätt. Beslut om att kombinera sådana läkemedel ska därför fattas av läkare.

Ångest och oro under den första tiden efter insjuknandet mildras i dag ofta med så kallade bensodiazepiner, lugnande medel – på så sätt kan höga doser av neuroleptika undvikas.

För patienter som har manodepressiv sjukdom och drabbas av psykos är litium den bästa medicinen, dessutom har den en förebyggande effekt. Men personer som drabbas av akut mani klarar inte alltid att ta tabletter, utan kan få injektioner av neuroleptika i lugnande syfte till att börja med. I vissa fall har läkare också kombinerat neuroleptika med ect (elbehandling) för dessa patienter och det har minskat sjuktiden avsevärt.

Mediciner mot depression (antidepressiva) kan kombineras med neuroleptika när psykotiska och depressiva symtom förekommer samtidigt. Det gäller både patienter som har en depression med inslag av psykos och de som drabbas av ångest och nedstämdhet i samband med schizofreni eller annan psykos. Det fåtal studier som har gjorts talar för att kombinationen av antidepressiva läkemedel och neuroleptika kan ha god effekt.

9. I vilka doser är neuroleptika effektiva?

Senare tids forskning visar att neuroleptika ger lika god effekt i avsevärt lägre doser än man tidigare har trott. Grundregeln är att börja med låg dos och sedan gradvis höja den om det behövs.

Eftersom många patienter tar neuroleptika under en lång följd av år, är det viktigt att dosen hela tiden hålls så låg som möjligt utan att effekten upphör. Ju lägre dos, desto mindre risk för biverkningar. Var gränsen ligger för minsta effektiva dos varierar från person till person. Med hjälp av ett blodprov kan man mäta hur mycket neuroleptika som finns i blodet. Genom att dessutom bedöma effekter och biverkningar kan man komma fram till rätt nivå. En viss dos av ett neuroleptikum kan ge helt skilda nivåer i blodet hos olika människor.

För att man ska kunna jämföra läkemedelshalten i blodet vid olika tillfällen är det viktigt att provtagning och analys görs under likartade förhållanden varje gång. Läkare och patient måste gemensamt pröva ut vilken dos som är bäst som underhållsdos.

Livet kan förändras medan den långvariga behandlingen pågår. Patienten kan få fysiska åkommor som kanske behandlas med mediciner, kanske lyckas sluta röka eller börjar använda andra psykofarmaka i kombination med neuroleptika. Allt sådant kan påverka blodets halt av neuroleptika, och det är då bra att känna till värdet före förändringen så att samma nivå kan upprätthållas.

10 . Hur fungerar neuroleptika?

Neuroleptika är en grupp läkemedel som kemiskt sett är ganska olika. Det gemensamma är att de påverkar eller blockerar hjärncellernas signalmottagare för ämnet dopamin. Det är troligen på det sättet som psykoser motverkas. Men säkerligen är flera andra signalämnen också inblandade (till exempel noradrenalin, serotonin, gaba och glutamat). Dopamin har betydelse för rörelser och musklernas samordning, liksom för känslorna och samspelet mellan känslor och intellekt.

Signalämnena överför information mellan cellerna i hjärnan på kemisk väg. Ämnena byggs upp och bryts ner i ett ständigt kretslopp. Hur detta kretslopp fungerar hos en individ påverkas av både arv och miljö.

Signalämnena har liknats vid en själens orkester, där den inbördes harmonin mellan de olika instrumenten eller signalsubstanserna är avgörande för den psykiska hälsan.

11. Vilka kroppsliga biverkningar förekommer?

Neuroleptika kan ibland störa rörelsemönstret på ett besvärande sätt. Biverkningarna uppkommer i en del av hjärnan där det finns nervceller som styr våra rörelser och samordningen av rörelser. Cellerna har mottagare för dopamin.

Biverkningarna kan uppträda tidigt under behandlingen eller längre fram. Vissa av bieffekterna förekommer dock i både tidiga och sena former.

12. Tidiga biverkningar

Så kallad akut dystoni kan uppkomma redan efter den första neuroleptikadosen om denna är för hög, särskilt hos yngre män. Musklerna låser sig i kramp, framför allt i hals, nacke och ögon. Det är smärtsamt och ger ett starkt obehag. Effektiv motmedicin som löser krampen på någon minut finns på alla sjukhus och psykiatriska mottagningar. Om den höga dosen undviks så försvinner krampen helt. Om neuroleptika används i lägre doser, är risken för akut dystoni avsevärt mindre.

Andra biverkningar, så kallade Parkinsonliknande symtom, kan uppstå efter några dagars medicinering. Symtomen liknar Parkinsons sjukdom. Det innebär muskelstelhet, darrighet och minskad rörlighet. Sådana besvär kan också förekomma hos patienter med schizofreni som inte behandlas med neuroleptika, men den vanligaste orsaken till Parkinsonliknande symtom är att neuroleptikadosen är för hög. Besvären försvinner vid lägre dos. Medicin mot Parkinsons sjukdom kan också hjälpa, men bäst är att sänka dosen av neuroleptika.

En annan typ av bieffekt kallas akatisi. Akatisi betyder oförmåga att sitta stilla. Inre oro och rastlöshet får patienten att vara i ständig rörelse, trampa fram och tillbaka, inte kunna hålla ben och fötter stilla. Tidigare trodde läkarna att det berodde på att patienten fick för lite neuroleptika och förväxlade ibland akatisi med sjukdomssymtom; nu vet man att det är tvärtom, och att sänka dosen är den viktigaste åtgärden. Man kan också använda läkemedel – betablockerare eller medel mot Parkinsons sjukdom.

Förekomsten av akut dystoni, Parkinsonliknande symtom och akatisi varierar kraftigt i olika undersökningar. Variationen beror till exempel på typ av preparat och dos, urval av patienter i studierna och hur noggrant de har undersökts.

Malignt neuroleptikasyndrom kallas en ytterst sällsynt men allvarlig bieffekt av neuroleptika som sannolikt beror på en individuell överkänslighet. Blotta misstanken att en patient har drabbats av malignt neuroleptikasyndrom ska leda till att medicineringen avbryts och intensivvård påbörjas. Symtomen är kraftig muskelstelhet, ökad salivproduktion, feber och förvirring.

13. Sena biverkningar

Tardiv dyskinesi (fördröjd rörelsestörning) är den mest fruktade bieffekten av neuroleptika. Den kan uppstå gradvis efter några månaders behandling, oftast först efter något år. Tardiv dyskinesi innebär att oavsiktliga små extrarörelser blandar sig i det normala rörelsemönstret och gör rörelserna klumpiga och oprecisa. Bieffekten kan drabba armar eller ben, men oftast ansiktet och tungan (till exempel ständigt tuggande, grimaserande och utstickande tunga). Det sägs ibland att tardiv dyskinesi är mer besvärande för omgivningen än för den som drabbats. I lindrigare form blir den ofta oupptäckt därför att biverkan knappt är märkbar och patienten inte för saken på tal.

Om behandlingen med neuroleptika avbryts, eller dosen minskas, blir ofta den tardiva dyskinesin först värre men går sedan i de flesta fall tillbaka inom något år. Det finns inga läkemedel som lindrar symtomen.

De patienter som får uttalade Parkinsonliknande biverkningar när behandlingen påbörjas, löper avsevärt större risk för tardiv dyskinesi senare.

Mellan 20 och 30 procent av dem som behandlas med neuroleptika i mer än tio år får tecken på tardiv dyskinesi. (Siffrorna bygger dock på äldre undersökningar av patienter som fick avsevärt högre doser än de som numera rekommenderas. Det finns därför skäl att tro att tardiv dyskinesi kommer att bli mindre vanligt.) Bland personer över 70 år är siffran högre, 30–40 procent redan efter något år. Hos äldre är det också vanligare att symtomen blir bestående efter att medicineringen har avslutats.

14. Övriga biverkningar

De hittills nämnda biverkningarna har med nerverna att göra, de är neurologiska. Bland övriga biverkningar är några av de vanligaste viktökning, menstruationsrubbningar, bröstsvullnad, störningar i den sexuella funktionen (till exempel nedsatt erektionsförmåga, minskad lust och förmåga till orgasm), yrsel när man ställer sig upp hastigt, muntorrhet och förstoppning.

15. Finns det psykiska biverkningar också?

Ja, under de senaste årtiondena har psykiska biverkningar fått allt större uppmärksamhet. Problemet är att de är svåra att skilja från sjukdomssymtomen. Patienter brukar beskriva att de inte har förmåga att känna och uppleva. De kan känna det som om de satt i en glaskupa, eller att de är apatiska och initiativlösa. Sådana känslor ska inte avfärdas som enbart sjukdomssymtom. Om de blir påträngande bör läkare och patient prova att minska neuroleptikadosen eller eventuellt byta läkemedel.

16. Hur fungerar depåneuroleptika?

Flera neuroleptika tillverkas också i långverkande form, så kallade depåneuroleptika. De ges med spruta i skinkmuskeln, och går långsamt in i blodet, oftast under två till fyra veckor. Det finns också kortverkande depåmedel för akutbehandling som ger effekt i några dygn. Kortverkande depåmedel förekommer särskilt vid tvångsvård. Det faktum att injektionen har effekt i flera dagar anses minska våld och tvångsåtgärder i psykiatrisk akutvård.

Långverkande neuroleptika som ges i spruta har samma effekter och bieffekter som neuroleptika i tablettform. En del patienter tycker det är bekvämare att få en spruta en gång i månaden än att dagligen ta tabletter. Anhöriga och personal kan också känna sig säkra på att patienten får sin medicin. Andra patienter tycker illa om injektioner. Patient och läkare måste diskutera saken för att hitta den bästa lösningen.

Det kan vara svårt att prova ut lämplig dos om man byter från tabletter till depåneuroleptika – resultatet av den ändrade dosen visar sig först efter två till tre månader. Enstaka patienter får en alltför snabb stegring av läkemedlet under de första dagarna efter sprutan, med risk för biverkningar.

17. Hur behandlas de som inte blir bättre av neuroleptika?

Ungefär en tredjedel av alla patienter med schizofreni blir inte nämnvärt bättre av neuroleptika, eller får så svåra biverkningar att de inte kan ta tillräckligt mycket medicin för att den ska göra nytta. Om preparatbyte och dosändringar och tålmodig behandling (åtminstone sex till åtta veckor för ett läkemedel) inte gjort saken bättre finns bara ett läkemedelsalternativ, med den kemiska benämningen klozapin. Det är ett så kallat atypiskt (icke-typiskt) neuroleptikum som kan ha tydlig effekt på psykotiska symtom utan att ge neurologiska biverkningar. Men medlet kan i gengäld skada benmärgen allvarligt. Därför måste man ta regelbundna blodprov för att kontrollera att benmärgen inte påverkas.

Bara en tredjedel av de svårbehandlade patienter som tål klozapin blir tydligt bättre. (På lång sikt kan viss förbättring upplevas av fler). Kvar finns en grupp svårt sjuka patienter som inte får någon symtomlindring av mediciner – bland annat därför att de är mycket känsliga för biverkningar.

Även de patienter som inte kan få lindring med medicinsk behandling har rätt till nödvändig hjälp och stöd – såväl från sjukvården som från sociala myndigheter.

18. Kommer neuroleptika att dominera psykosbehandlingen också i framtiden?

Det pågår omfattande forskning för att ta fram nya läkemedel som har effekt vid psykos utan att ge besvärliga biverkningar. Eftersom psykos är en så vanlig sjukdom ligger det också i industrins ekonomiska intresse att utveckla nya läkemedel. Flera nya medel mot psykos har godkänts under de senaste åren. Det är ännu oklart om de ger bättre effekt eller bättre tolerans än de lägre doser av traditionella neuroleptika som används numera. Kanske behöver forskningen komma närmare frågan om orsakerna till schizofreni för att verkligt nya läkemedel ska kunna utvecklas.

19. Kan barn och ungdomar få neuroleptika?

Som regel undviker man att ge neuroleptika till barn och ungdomar. Det finns mycket få vetenskapliga undersökningar om hur neuroleptika fungerar i unga åldrar. Återhållsamheten är viktig, eftersom risken för biverkningar i form av svåra rörelsestörningar är särskilt stor hos barn och unga, vilkas nervsystem fortfarande är under utveckling. Det finns motmedel mot sådana biverkningar, men de kan i sin tur ge svåra bieffekter i dessa åldersgrupper.

Bara vid schizofreni eller andra svåra psykoser, extremt svåra fall av autism och mycket svåra besvär vid Tourettes syndrom bör låga doser av neuroleptika övervägas för barn och unga.

20. Varför får äldre människor ofta neuroleptika?

Neuroleptikabehandlingen av äldre på institution (till exempel sjukhem) borde kunna skäras ner avsevärt.

Så många som var tredje av de äldre (över 75 år) som vårdas på institution får regelbundet neuroleptika. Ändå är det bara en liten del av dessa patienter som behandlas för psykotiska symtom. Det finns inga vetenskapliga undersökningar som visar att demenssjukdomar, som drabbar många äldre, skulle förbättras av neuroleptika. Man har inte heller värderat vilka problem med balans, minne och koncentrationsförmåga som neuroleptika kan medföra för gamla. Vad man däremot vet är att behandlingen med neuroleptika i många fall har kunnat avbrytas utan problem.

Ytterligare skäl till återhållsamhet är att äldre människors nervsystem är mer sårbart. Exempelvis minskar halterna av signalsubstanser i hjärnan från ungefär 65 års ålder.

21. Bör neuroleptika användas vid utvecklingsstörning?

Vid utvecklingsstörning bör neuroleptika bara användas med stor försiktig-het. Vid svåra beteenderubbningar som exempelvis aggressivitet, överaktivitet och destruktivitet bör i första hand alltid pedagogiska och liknande insatser prövas, först därefter neuroleptika. Idag förekommer behandling med neuroleptika trots att det inte är väl undersökt om symtomen vid utvecklingsstörning verkligen förbättras. Några undersökningar har visat att handikappande stereotypa rörelser, och i vissa fall allmänna beteendestörningar, kan minskas med neuroleptika. Men vid självdestruktivt beteende tycks det snarast vara tvärtom.

Risken för biverkningar är särskilt stor för människor med skador i hjärnans funktion. Neuroleptika kan till exempel utlösa kramper, särskilt hos människor med benägenhet för detta – något som är vanligt vid utvecklingsstörning. Om neuroleptika över huvud taget används måste de därför ges i små doser.

22. Ska sömnsvårigheter, ångest och nedstämdhet behandlas med neuroleptika?

Det finns inte vetenskapligt stöd i dag för att välja neuroleptika mot sömnstörning, ångest eller depression. För dessa besvär finns andra typer av läkemedel med mindre biverkningsrisk. Neuroleptika gör visserligen att man blir dåsig och fortfarande skrivs det ut lika många recept på neuroleptika i Sverige för dessa störningar som för psykos – fast doserna är lägre.

23. Vilka neuroleptika finns på svenska apotek?

I denna lista anges varunamn. Inom parentes står den kemiska benämningen.

• Buronil (melperon)
• Cisordinol (zuklopentixol)
• Dridol (droperidol)
• Esucos (dixyrazin)
• Fluanxol (flupentixol)
• Haldol (haloperidol)
• Hibernal (klorpromazin)
• Leponex (klozapin)
• Mallorol (tioridazin)
• Neulaztil (periciazin)
• Nozinan (levomepromazin)
• Orap (pimozid)
• Pacinol (flufenazin)
• Risperdal (risperidon)
• Siqualon (flufenazin)
• Stemetil (proklorperazin)
• Theralen (alimemazin)
• Trilafon (perfenazin)
• Truxal (klorprotixen)
• Zyprexa (olanzapin)

24. Hur mycket neuroleptika används i Sverige?

Försäljningen av neuroleptika minskar gradvis i Sverige. Det beror sannolikt både på att lägre doser ges, att färre patienter behandlas och att behandlingstiden är kortare. Försäljningen varierar kraftigt mellan olika län, utan att det finns någon känd skillnad i sjuklighet. Norge har ungefär lika stor försäljning som Sverige; Danmark ligger något lägre och Finland högre.

Mellan 20 och 30 procent av alla neuroleptika skrivs ut till patienter som inte lider av psykos. Det kan hänga ihop med att läkare i dag är mer återhållsamma med att skriva ut bensodiazepiner, som kan vara beroendeframkallande. Men det är som sagt inte vetenskapligt visat att oroliga åldringar och utvecklingsstörda blir lugnare av neuroleptika.

25. Kan man ändra medicineringen på egen hand?

Nej, det är inte lämpligt att ändra en pågående medicinering utan att först tillfråga läkare.

Behandling med neuroleptika pågår ofta under många år, ibland hela livet. Grundregeln är att patienten och läkaren ska samarbeta om behandlingen. Det betyder att förändringar av doseringen eller uppehåll i medicineringen inte ska göras utan att samråd först har skett med den ansvariga läkaren.

Den som är sjuk behöver ofta få information om medicinernas effekter och bieffekter vid flera tillfällen. Att samma läkare har kontakt med patienten ökar chansen att behandlingen ska fungera.

Några vanliga fackuttryck

Fler frågor om neuroleptika?

Under pågående behandling med neuroleptika bör man i första hand vända sig till den läkare som sköter behandlingen. Allmänna frågor om neuroleptikapreparat kan ofta besvaras av Apotekets personal eller av Apotekets Läkemedelsupplysning, telefon 020-66 77 66.

Copyright: Vanna Beckman och SBU