Vid nästa återbesök sover Karin fortfarande inte. Hon har försökt med avslappning men det blir nästan bara värre när tankarna får fritt spelrum. Hon har så mörka tankar och känner sådan hopplöshet att hon inte ser hur hon ska orka fortsätta leva. Skuldkänslorna för att hon känner så trots sina barn och maken blir tyngre och tyngre. Hon är ännu mer rädd nu att hon ska hamna i psykos och känner att hon håller på att tappa kontrollen. Hon tror inte att hon någonsin kommer bli bra igen. Hon gråter, är inte avledbar och har ångest i blicken.
Nu blir du riktigt orolig och det slutar med att Karin blir inlagd akut på psykiatrisk klinik.
Det visar sig sedan vid noggrannare diagnostik, strukturerad intervju MINI.06 att Karin har en ganska klassisk bipolär sjukdom typ 2. Hon har haft recidiverande depressioner med psykostecken, och det visar sig att det förutom depressionerna funnits perioder när Karin varit lite ”piggare” än normalt. Hon har kunnat städa och baka på kvällarna, sovit mindre och pluggat effektivt. Hon har inte upplevt det som något problem och därför inte sökt vård för detta. Det visar sig också att det finns flera släktingar med bipolär sjukdom.
Således har Karin en allvarlig psykisk sjukdom med svåra recidiverande depressioner medförande hög risk för suicid, utan maniska skov men med korta episoder av hypomani.
Du träffar henne igen på uppföljande återbesök och det visar sig att hon nu mår mycket bättre på stämningsstabiliserande medicinering. ECT övervägdes akut men Karin svarade snabbt även på neuroleptika, vilket hon sedan kunnat sluta med.
Karin kommer åter i arbete, går på kontroller årligen i psykiatrin och fortsätter med sin medicinering. Du träffar henne ibland med något av barnen, och det fungerar faktiskt bra nu sedan flera år.
Du kanske funderar på om hon hade kunnat slippa den där sista svåra depressionen om du hade upptäckt rätt diagnos från början, men det var så lätt att se alla de yttre faktorerna i livssituationen i första hand. Karin är i alla fall inte arg, hon är glad att ha en ökad förståelse för sin sjukdom, och att ha fått en medicinering som fungerar.