Alternativ 1

Karin lyckas komma över sin rädsla och börjar ta antidepressiva. Hon kommer på återbesök  och mår redan efter några veckor mycket bättre. Hon kan släppa sina tvångsbeteenden och få lite mer distans till behovet av att ha det rent och snyggt hela tiden. Hon har mer tålamod med barnen, vilket är det som känns som den största lättnaden. Sjunker i MADRS/PHQ9 skattning av depressionsdjup.

Karin mår successivt bättre under kommande månader, sjukskrivningen läggs ner efter 4 månader och hon klarar av barnen bättre själv. Karin går KBT-grupp sedan och lär sig hantera sin ångest och stress. Hon upplever stor hjälp i att träna sig att exponera för att stå ut med stöket hemma och inte behöva diska eller bädda på en gång. Hon lär sig också ifrågasätta sina depressiva tankar. Hon går åter från mammaledigheten i arbete som sjuksköterska och det mesta fungerar bra. Efter att ha varit stabilt en längre tid sätter ni ut antidepressiva medicineringen i samråd och avslutar kontakten. 

Efter två år kommer hon dock tillbaka. Denna gång finns ingen tydlig utlösande faktor. Jo förstås, det är stressigt på arbetet och hon känner att hon inte orkar med. Karin vill ju göra ett bra arbete med de gamla, men hon upplever att det inte går med dagens besparingar och dålig organisation. Och ja, hon har ju fortfarande jättejobbigt med tre små barn som är sjuka ibland och trotsiga ibland. Det är alltid stress hemma. Hon har inte sovit den sista tiden. Hon har kraftig ångest.

Karin gråter vid besöket, känner att hon är en dålig människa som inte kan älska sina barn mer och vara tacksam över dem. – Hon som vet hur det är att förlora ett barn!!

Du sjukskriver henne heltid, sätter in antidepressiva igen med ett snart återbesök. 

Men på återbesöket har hon inte blivit det minsta bättre. Hon har svår ångest. Hon sover inte trots att du ordinerat även sömntabletter. Nu kommer det fram att hon är orolig igen för psykosen som hon hade vid första krisen/depressionen. Karin är rädd för psykisk sjukdom för att det finns i släkten.

Vad gör du nu?

1. Tänker att nu är Karin utmattad på riktigt. Hon har haft alldeles för mycket press på sig och har svårt att sätta gränser. Kanske därför antidepressiva inte fungerar lika bra denna gång? Lugnar henne beträffande oron för svårare psykiatrisk sjukdom. Det blir nog bättre bara vi kan få henne att sova. Du skriver ut starkare sömnmedicin, sätter upp snart återbesök och skriver remiss till stressklinik eller avslappningsträning. Gå vidare
2. Tänker att det där med psykisk sjukdom i släkten och den tidigare psykosen kanske står för allvarligare sjukdom ändå? Karin är först negativ men går med på remiss till psykiatri för specialistbedömning. Gå vidare
3. Tänker att det är något som inte stämmer, penetrerar anamnesen med ärftligheten lite mer och gör en strukturerad diagnostisk intervju MINI.06. Gå vidare