Vem täpper till kunskapsluckorna?

– På många områden som SBU har granskat är det bedrövligt ont om studier - rena mörkret, säger Nina Rehnqvist, chef för SBU.

– Det man skulle önska är att både universitetens kliniska forskare, landstingens FoU-enheter och forskningsfinansiärerna tog sig an just de här svarta hålen.

– I dag fortsätter många jätteviktiga frågor att vara outforskade år efter år bara därför att de inte är kommersiellt intressanta, säger Nina Rehnqvist.

Patientnära studier

Enligt det senaste så kallade centrala ALF-avtalet mellan staten och vissa landsting ska staten skjuta till 1,4 miljarder kronor per år för klinisk medicinsk forskning.

Avtalet framhåller särskilt behovet av patientnära studier i hälso- och sjukvårdsmiljö. Pengarna slussas från Utbildningsdepartementet till de landsting som har universitet med medicinsk fakultet, mellan vilka regionala avtal träffas.

En nyhet i det senaste avtalet är att användningen av resurserna ska rapporteras till respektive universitet.

ALF-medlen är Sveriges största enskilda medicinska forskningssatsning. Striden om hur medlen ska användas har ofta varit het.

Åsikterna går till exempel isär om huruvida pengarna borde reserveras för de allra främsta forskarna, eller fördelas till alla som har ett forskningsintresse.

Största potentialen

Håkan Billig, Vetenskapsrådets huvudsekreterare för medicin, anser att kvalitetskraven i landstingsfinansierad forskning borde skärpas.

– Man borde tydligare satsa på de allra bästa studierna som visar den största potentialen för kunskapsutveckling, säger han.

Håkan Billig anser att hans egen uppdragsgivare, Vetenskapsrådet, bara har en liten del av ansvaret för bristen på de jämförande behandlingsstudier som SBU ofta efterlyser.

– Vetenskapsrådets främsta instrument för att påverka forskningens inriktning är forskartjänsterna.

– Och nu prioriterar vi tjänster i kliniska ämnen, inte molekylärbiologi, till exempel.

Att styra forskare hårdare än så brukar inte ge bra arbeten, anser han, och vill i stället betona betydelsen av forskning som styrs av nyfikenhet.

– Det är också viktigt att förstå att det kan ta tid att få fler forskare att intressera sig för att jämföra patientnyttan av olika metoder. 

Kan inte vänta

Frågan är hur länge vi ska vänta på att forskarna ska bli nyfikna, kommenterar Nina Rehnqvist.

– Vården kan ju inte vänta – den måste agera. Och det är ju ingen nyhet att att den kliniska forskningen i Sverige har svåra problem, så har det varit länge nu.

– Låt oss hoppas att när ALF-medlen fördelas regionalt så tar anslagsgivarna hänsyn också till forskningens angelägenhetsgrad.

Peter Aspelin, ordförande i SBU:s råd och prorektor för Karolinska institutet i Solna, betonar universitetens roll i arbetet.

– Klinisk relevans är centralt även för oss och då måste vi beakta de kunskapsluckor som SBU påvisar.

– Vi måste också undvika att insatserna splittras upp så mycket att de inte räcker till större studier med robusta slutsatser. 

– Därför bör en del av resurserna gå till större samlade insatser – exempelvis multicenterstudier där flera regioner medverkar.