Vem i hela världen kan man lita på?

Kommer du ihåg Vitamininstitutet i Schweiz? Det som en smeksam speakerröst hänvisade till i tv-reklamenför en skönhetsprodukt, för att ge varan lite vetenskapligtrovärdighet. ”Undersökningar vid Vitamininstitutet iSchweiz visar…”, sa rösten. Institutet finns faktiskt.Sedan1931. Närmare bestämt i Lausanne, på Chemin des Bove-resses nummer 155 – om någon skulle vilja kila förbi.

Det intressanta är nu inte att det beryktade institutet faktiskt existerar, eller att schweiziska forskare letar efter vitaminer i skönhetsprodukter. Det intressanta är det klassiska knepet – att budskapet inte kommer från tillverkaren själv, utan från ett helt annat håll som ska uppfattas som oberoende. Institut är fint, vitaminer är nyttiga ochdet vet ju varenda kotte att schweizare är noggranna med sina urverk.Vad kan då vara mer pålitligt än ett schweiziskt vitamininstitut som vittnar om varan?

Tyvärr begränsar sig inte företeelsen till skönhetsprodukter. Detta nummer av Vetenskap & Praxis tar upp tre problem som väcker frågan om hur mycket vi kan lita pådet vi läser i vetenskapliga tidskrifter. Artikeln här intillhandlar om selektiv rapportering, artikeln på sidan 10 omselektiv publicering och notisen på sista sidan om kvaliteten på abstrakt från medicinska konferenser.

Men det finns fler problem. En aktuell debatt i tidskriften PLoS Medicine påminner om att de namngivna författarna till vetenskapliga artiklar inte alltid är de verkliga författarna. Spökskriveri, ghostwriting, kallas det när en person helt eller delvis har skrivit en vetenskaplig artikelutan att namnges i samband med publiceringen. Spökskriveri ska inte förekomma i medicinsk vetenskap,och hart ill och med betecknats som oredlighet (PLoS Med 6(2):e1000023). I extremfallet anlitar medicinska industriföretag professionella skribenter för att producera övertygande vetenskapliga texter som sedan helt och hållet tillskrivs forskare med lämplig akademisk hemvist. Att texten i själva verket har skrivits av PR-proffs framgår ingenstans.

I andra fall är situationen den omvända – forskare som inte har bidragit alls till en studie, och som i värsta fall inte ens har sett texten, får ståta som författare, så kallade heders- eller gästförfattare. Inget direkt okänt fenomen bland doktorander. Hedersförfattarna är vanligen välbekanta forskare, som genom sin position och sitt kändisskap kan höja resultatens trovärdighet (och förlänga sin egen publikationslista).

Men vilken slutsats ska vi dra av att resultat som publiceras i vetenskapliga tidskrifter inte alltid är rättvisande och att de namngivna författarna inte alltid har skrivit texten? Om man inte kan lita på att forskningsresultat avrapporteras korrekt, vem kan man då lita på?

Kanske blir slutsatsen att var och en måste träna sin kritiska förmåga och inte blint lita på auktoriteter.Vi måste läsa artiklarna och lyssna på experterna. Och själva reflektera och ifrågasätta. Fast gärna tillsammans.

RAGNAR LEVI, REDAKTÖR 

Hela tidningen som pdf