Statens beredning för medicinsk och social utvärdering
Denna publikation publicerades för mer än 5 år sedan. Kunskapen kan ha förändrats genom att ny forskning tillkommit och att den visar på andra resultat. Det är dock mindre troligt att resultat med starkt vetenskapligt stöd förändras, även om nya studier tillkommer.
Varför misslyckas så många svenska hälsokampanjer?
Dela sidan på Facebook
Dela sidan på LinkedIn
Dela sidan på X
Dela sidan via E-post
Spåren förskräcker. När man ser tillbaka på det primitiva kampanjarbete som myndigheterna bedrev när aids utsågs till den stora folkhälsofrågan 1985, ser man hur lätt det är att göra av med åtskilliga miljoner på skrämselpropaganda utan vetenskaplig botten. Gunilla Jarlbro (docent i medie- och kommunikationsvetenskap i Lund) tar avstamp i denna kampanj i sin intressanta bok som ger exempel på hur bra och dåliga upplysningskampanjer kan utformas. Hon citerar dåvarande socialminister Gertrud Sigurdsen fras: \"Information är vårt enda vapen i kampen mot aids\". I dag kan vi vara glada att det åtminstone i i-länderna kom andra (medicinska) vapen som bröt udden av den nya farsoten. Varför misslyckas så många svenska hälso-kampanjer, frågar författaren. En anledning är att myndigheter låter reklambyråer, som i regel saknar vetenskaplig kompetens, få hela ansvaret för hur en kampanj utformas. Det är skillnad på att marknadsföra tvål och schampo och att få människor att ändra kostvanor eller sexuell livsstil. När en myndighet av politiska skäl vill visa handlingskraft blir tiden knapp till förberedelserna. Ett exempel: i november 1986 inbjöds åtta annonsbyråer att utforma en aids-kampanj. Den 20 december fick en byrå jobbet. Den 13 januari presenterade den en aktivitetsplan för aidsdelegationen som fastställdes en vecka senare. De första helsidesannonserna följda av stora utomhusplakat publicerades 15 mars. Kampanjen fick en förödande kritik. Ingen kommunikationsvetenskapligt kompetent person hade varit inblandad. Författaren påpekar att problemet med många svenska kampanjer är att de saknar en genomarbetad målgruppsanalys och förmår inte sätta in budskapet i en social ram. Dessutom testas sällan budskapen i förväg på målgruppen, vilket anses vara en förutsättning för att en hälsokampanj ska lyckas. Författaren tar som exempel kampanjen \"Svart på Vitt\" från Folkhälsoinstitutet som vände sig till ungdomar. En förtestning hade både sparat pengar och prestigeförlust för institutet.
Boken bjuder på många lärdomar och bör därför läsas av såväl politiker som andra hälsoansvariga. I synnerhet om de står i begrepp att rivstarta nya kampanjer till folkets bästa.
Kjell Lindqvist