Denna publikation publicerades för mer än 5 år sedan. Kunskapen kan ha förändrats genom att ny forskning tillkommit och att den visar på andra resultat. Det är dock mindre troligt att resultat med starkt vetenskapligt stöd förändras, även om nya studier tillkommer.
Vården är till för de sjuka – inte för staten
Vissa som klagar över samhällets höga kostnader för sjukvård tycks tro att ju lägre kostnad, desto bättre. Det är en grav missuppfattning. När sjukvårdens humanitära mål börjar förväxlas med ekonomiska – då är det dags att osäkra revolvern. Vården är faktiskt inte ämnad att spara pengar åt samhället. Vård är till för de sjuka, inte för staten. De humanitära syftena – att bota, trösta och lindra – är skilda från de samhällsekonomiska.
Däremot har sjukvården skyldighet att tillämpa det ekonomiska tänkandet för att utnyttja sina resurser på bästa tänkbara sätt, för att uppnå de humanitära målen. Det ekonomiska tänkandet är ett redskap för sjukvården och inte ett mål.
Nya medicinska metoder utpekas ofta som en viktig orsak till ökande sjukvårdskostnader. I ett läge där gapet mellan behov och resurser fortsätter att växa ligger det nära till hands att slå till alla bromsar – att strypa resurserna till hela verksamhetsgrenar och stoppa införandet av all ny teknologi. Det kan naturligtvis leda helt fel.
För det första: nedskärningar som görs oselektivt, utan kunskaper om medicinska, ekonomiska, etiska eller sociala följder, kan leda till stor skada - även ekonomiskt. Sparandet borde börja med metoder som är bevisat ineffektiva.
För det andra: ny och effektivare teknologi kan i många fall ersätta föråldrade metoder. En del av dagens kostnadsstegring beror på att så inte sker. Betydande resurser skulle kunna sparas i samhället om vi snabbare övergav gamla och bevisat ineffektiva åtgärder.
För det tredje: de direkta kostnaderna för en ny behandlingsmetod belastar visserligen sjukvårdens budget, men kan ändå leda till nettobesparingar för samhället i stort, till exempel till följd av minskad sjukfrånvaro. Varje budget ska inte bara granskas separat utan också ses i ett större samhällsekonomiskt sammanhang.
Till sist – och viktigast: det kan ibland vara motiverat att acceptera en ökad kostnad om det medför en väsentlig förbättring och om människor är beredda att avstå från något annat. Även en dyr insats kan vara värd sitt pris – om insatsen medför något som vi inte kan avstå. SBU:s uppgift är att klargöra nytta, risker och kostnader så att det blir möjligt att prioritera.
Ragnar Levi