Våga avsluta onödig behandling!

– Om vi avbröt alla onödiga behandlingar, skulle patienterna må bättre och kostnaderna minska dramatiskt, säger professor Kurt Boman, överläkare på medicin-geriatrikkliniken vid Skellefteå lasarett.

I dag kan ineffektiv eller överspelad behandling fortgå år efter år. Trots att sådan behandling både kostar stora belopp och kan skada patienten, tar ingen ansvar för att ompröva handläggningen.

Samordning

– Ett skäl kan vara att kontinuiteten och samordningen mellan olika vårdgivare inte är tillräckligt bra, säger Kurt Boman.

Den läkare som vill avsluta en pågående behandling har kanske inte tillräcklig kunskap om patientens sjukdomshistoria. Varför gavs behandlingen från början? Var diagnosen riktig?

Kanske finns det inte heller någon information om hur länge behandlingen skulle pågå. 

– Har ett nyinsatt läkemedel inte haft avsedd effekt efter en viss tid så bör det ju sättas ut. Men om detta inte anges i journalen – att "behandlingen bör omprövas efter x veckor" – glöms det lätt bort, och receptet kanske förnyas mekaniskt av nästa behandlare, helt i onödan.

I dagens sjukvård brister det i både kontinuitet och informationshantering, hävdar Kurt Boman.

– Om jag ska kunna fatta vettiga beslut om att avbryta eller fortsätta en behandling som har inletts av en annan vårdgivare, måste jag ha tillgång till viss grundläggande information – annars kan jag inte själv väga den aktuella nyttan för patienten mot riskerna.

– Men ofta klickar det i den här kommunikationen mellan olika behandlare.

Mellan stolarna

Ansvaret för att ompröva en pågående behandling hamnar lätt mellan stolarna när flera vårdgivare har en och samma patient, menar Kurt Boman. Som allmänläkare är man kanske obenägen att avbryta en behandling som har ordinerats av en organspecialist, eller vice versa.

– I värsta fall blir det som en orkester där varje enskild musiker spelar skickligt för sig själv – men det saknas en dirigent som tar ansvar för helheten. Ingen tar det övergripande ansvaret och det blir ett jäkla oväsen.

Många vårdgivare är dessutom allmänt tveksamma till att ompröva något som kan ha hjälpt patienten.

– Som behandlare har man förstås positiva förväntningar på de åtgärder som man erbjuder. Man sätter ju in sådant som man anser kan hjälpa patienten - att inleda en behandling uppfattas som något positivt.

– Därför kan det också kännas riskfyllt att avbryta en behandling som har förutsatts fungera. Det kan kännas bättre att bara fortsätta i stället för att avbryta.

– Det finns en olycklig tendens att enbart ompröva pågående behandling när patienten har påtagliga problem med biverkningar eller när det finns en regelrätt kontraindikation.

Extra samtal

I vissa fall krävs det extra arbete för att avsluta en behandling, något som man kanske inte tycker sig hinna med.

– Ibland kan det till exempel vara så att patienten, eller anhöriga, motsätter sig att behandlingen avslutas. Det behövs ett extra samtal.

– När behandlingen avbryts försvinner ju den positiva placeboeffekten. Och den patient som själv har blivit bättre när behandlingen inleddes, kan också vara inställd på att bli sämre när den avbryts.

– I värsta fall får man då en noceboeffekt, alltså en negativ förväntningseffekt, säger Kurt Boman.

Trappa ned

Somliga läkemedel måste trappas ned enligt ett särskilt schema. Patienten kan få besvär när dosen minskas, särskilt om behandlingen avbryts tvärt. Sådana så kallade reboundeffekter ställer särskilda krav när behandlingen ska avslutas – både på läkaren, patienten och kommunikationen dem emellan.

Allt detta kan bidra till att behandlingen fortsätter – trots att den dels kan göra mer skada än nytta, dels innebär ett slöseri med begränsade resurser.

– All pågående behandling borde omprövas minst en gång per år. Det är viktigt att läkaren anger i journalen hur länge behandlingen är tänkt att pågå och vem som ska ompröva den.

Lästips

Boman K, Ögren J-E. Utsättning av läkemedel - kliniskt viktigt men praktiskt svårt. Apotekarsocieteten och NEPI, 2002. ISBN 91-9743-180-X.

Boman, Kurt. On the clinical use of digitalis with reference to its prescription, maintenance therapy, intoxication and the patients knowledge. Umeå: Umeå universitet, 1983.