Vad menas med beprövad erfarenhet?

Det behövs mycket mer än vetenskaplig kunskap för att kunna välja rätt vårdåtgärd vid rätt tillfälle. Vi brukar hänvisa till "beprövad erfarenhet" som ytterligare en viktig grund för sjukvårdsarbetet.

Till exempel anger den så kallade åliggandelagen (1994:953) i paragraf 2: "Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet."

Det olyckliga med begreppet "beprövad erfarenhet" är att det saknar en bra definition. Alla tycks lägga olika innebörd i uttrycket, och det blir oklart vad man egentligen menar. Inte heller lagen ger någon beskrivning eller ens fingervisning om hur det tänjbara begreppet ska uppfattas.

Problemet är välbekant. Lagtexter är ofta öppna för skilda tolkningar. Ett vanligt sätt att försöka klargöra andemeningen i lagen är att gå till dess förarbeten. Men i det här fallet ger de mager utdelning. Den proposition (1993/94:14) som utgjorde förarbetet ger ingen förklaring. I stället hänvisar texten till Alternativmedicinkommitténs huvudbetänkande (SOU1989:60).

Men inte heller där har man preciserat sig. Vid en granskning av betänkandet visar det sig att det i sin tur refererar ett svar som Socialstyrelsen hade gett till en enskild läkare år 1976 (!).

Äntligen, tänker man. Men Socialstyrelsens svar till doktorn lyder: "När exempelvis en ny behandlingsmetod introduceras saknas självklart erfarenhet, det vetenskapliga underlaget får vara grunden för att metoden accepteras eventuellt efter erfarenheter vunna vid försök på djur. I andra fall kan långvarig klinisk erfarenhet vara det dominerande underlaget för att en behandlingsmetod accepteras medan de teoretiska och/eller experimentella vetenskapliga bevisen för dess effektivitet kan vara begränsade."

Glasklart? Knappast. En obesvarad fråga är till exempel vari det "beprövade" i denna kliniska erfarenhet består. Något som inte heller diskuteras i texterna är vems "långvariga kliniska erfarenhet" som egentligen åsyftas – vars och ens personliga, chefens, mentorns eller läkarkollektivets gemensamma? Hur många ska egentligen ha prövat den, på vilket sätt och hur länge?

Förvirringen kring begreppet uppmärksammades vid Läkardagarna i Örebro 1997. Under temat Vetenskap, beprövad erfarenhet eller slentrian – gör vi rätt saker i vården? diskuterades just detta. Kanske är det fortfarande så, att allt det som krävs för en god sjukvård och som inte ryms i begreppet "vetenskap" läggs i "beprövad erfarenhet" – allt från konsensus, behandlingstradition, professionellt omdöme, sunt förnuft, klinisk blick och lyhördhet till vars och ens personliga värderingar. Samtliga är nödvändiga – men det kan vara meningsfullt att hålla isär dem.

Ragnar Levi