Statens beredning för medicinsk och social utvärdering
Denna publikation publicerades för mer än 5 år sedan. Kunskapen kan ha förändrats genom att ny forskning tillkommit och att den visar på andra resultat. Det är dock mindre troligt att resultat med starkt vetenskapligt stöd förändras, även om nya studier tillkommer.
Stamceller vid infarkt får inget stöd i studier
Dela sidan på Facebook
Dela sidan på LinkedIn
Dela sidan på X
Dela sidan via E-post
Befintliga studier har inte påvisat någon förbättring av överlevnad eller färre återfall efter stamcellsbehandling av akut hjärtinfarkt. Hjärtats vänstra kammare har inte heller visats fungera bättre. Som metoden och bevisläget ser ut i dag kan stamceller inte betraktas som något alternativ för rutinmässig behandling av akut hjärtinfarkt.
SBU har granskat en systematisk översikt som vägt samman resultat från totalt 1 252 deltagare i tolv randomiserade studier. Även om resultaten inte utesluter att stamceller kan ha en kliniskt relevant effekt vid akut hjärtinfarkt, finns det inget som tyder på detta i de studier som hittills har gjorts.
De effekter som undersöktes var bland annat sjukdom eller skada på hjärta eller hjärna, återfall av hjärtinfarkt, återställt blodflöde i kranskärl och olika mått på funktionen hos vänster hjärtkammare vid undersökning med magnetkamera.
Översiktens författare identifierade alla publicerade studier av stamcellsbehandling av hjärtinfarkt och erbjöd varje forskargrupp att lägga in rådata från sina försöksdeltagare i en gemensam databas. Genom att utgå från rådata i stället för bearbetade uppgifter ville man göra det möjligt att väga samman resultaten, trots skillnader mellan studiernas upplägg och redovisning.
Författarna till översikten fann inga statistiskt säkerställda skillnader mellan patienter som fått cellterapi och övriga patienter, vare sig sammantaget eller i varje studiegrupp för sig.
Detsamma gällde när deltagarna delades in i undergrupper efter ålder, kön, rökning, blodtryck och så vidare. Varken uppföljningstid eller antal injicierande celler verkade heller spela någon roll.
Försöken att återställa hjärtats kapacitet efter infarkt har ibland använt patientens egna benmärgsceller, som tidigare ansetts ha stamcellsegenskaper. Förhoppningen har varit att cellerna som sprutades in i kranskärlen eller direkt i hjärtmuskeln hos patienter med akut hjärtinfarkt skulle utvecklas till hjärtmuskel-celler som kunde ersätta den skadade vävnaden.
På senare tid har de flesta forskare börjat tvivla på att benmärgsceller verkligen kan utvecklas till hjärtmuskelceller. I teorin skulle visserligen de injicerade cellerna kunna påverka nybildningen av hjärtmuskelceller. Men om detta stämmer borde studierna ha visat åtminstone någon förbättring av hjärtfunktionen, och det gör de inte.