Ställ samma krav på alla behandlingsmetoder!

Den ena är bemötandet och den andra fackkompetensen. Fackkompetens handlar om att ställa rätt diagnos, föreslå bästa behandling och att ge denna på ett tekniskt korrekt sätt.

Ibland är det svårt att dra gränsen mellan de två slagen av kvalitet, och egentligen förutsätter de varandra. Men de måste bedömas och utvärderas på helt olika sätt.

Patienten är experten

När det gäller bemötandet är varje patient själv den främsta experten. Är patienten missnöjd med att vårdpersonalen har haft för bråttom, har verkat ointresserad eller har pratat obegripligt, så är detta definitionsmässigt ett misslyckande.

När det gäller fackkompetensen är det däremot mycket svårt för den enskilda patienten att göra en självständig bedömning. Det finns många orsaker till detta, men allra viktigast är att värdet av en behandlingsmetod i princip inte kan bedömas efter vilket resultat den ger hos en enda patient.

Resonemangsfel

I vården förekommer ofta berättelser om hur den ena eller andra personen har blivit frisk efter någon viss behandling. Från sådana anekdoter kan man emellertid inte dra någon slutsats om behandlingens effektivitet. \"Efter\" är nämligen inte detsamma som \"på grund av\".

Det handlar om ett klassiskt resonemangsfel, som redan Aristoteles varnade för. Inom logiken brukar det kallas post hoc ergo propter hoc vilket betyder \"efter detta, således på grund av detta\".

Felslutet består i att man tror att det faktum att B (förbättringen) följer efter A (behandlingen) innebär att B är förorsakad av A. Aristoteles ansåg att politiker var särskilt benägna att begå detta misstag. Han skulle lika gärna ha kunnat nämna läkare.

Många sjukdomar går i skov – patienten mår ibland bättre, ibland sämre. Om man åderlåter en lungsjuk patient när han är som sämst, är chansen stor att han blir bättre strax därefter, trots åderlåtningen. Blir han inte bättre, gör man kanske en eller två åderlåtningar till med någon dags mellanrum. I regel blir han, av rent statistiska skäl, åtminstone tillfälligt bättre efter den andra eller tredje behandlingen. Då är det lätt att tolka detta som att det behövdes två eller tre åderlåtningar för att få tillräcklig effekt.

Så gjorde läkare under hundratals år, och därför trodde de att åderlåtning var ett effektivt medel mot lunginflammation.

Bevisar vad som helst

Med ett snett urval kan man bevisa nästan vad som helst. Om man ger tillräckligt många patienter en behandling som inte hjälper mot deras sjukdom, kommer en del att bli bättre av andra orsaker än behandlingen.

Detta gäller till och med om behandlingen förvärrar sjukdomen. Det gäller också vid många sjukdomar som i regel är dödande, eftersom en liten andel av patienterna tillfrisknar av sig själva, genom kroppens egna försvarsmekanismer.

Hur ska vi undvika att begå detta misstag? Det finns i grunden bara ett sätt, och det är att genomföra statistiska behandlingsstudier, där man jämför patienter som har behandlats på olika sätt. Sådana studier visade till exempel att patienter med lunginflammation som åderläts överlevde mer sällan än patienter som inte åderläts. Som en följd av detta övergavs åderlåtningen.

Samma beviskrav

Kraven på bevisning är av samma slag, oavsett om det rör sig om homeopati eller kemoterapi, akupressur eller hjärnkirurgi. För att en behandling ska räknas som effektiv krävs att den, i väl utförda kliniska studier, ger bättre resultat än ingen behandling alls.

För att den ska räknas som kliniskt godtagbar krävs dessutom att det inte finns någon annan tillgänglig metod som ger ännu bättre resultat.

Förklaring är onödig

Däremot krävs inte att man med naturvetenskapliga teorier kan förklara varför behandlingen är effektiv. Även om alla naturvetenskapligt sinnade medicinare är skeptiska inför en behandlingsmetod som de tycker verkar humbug, måste de böja sig om behandlingsstudierna entydigt skulle visa att den fungerar.

När det handlar om människors liv och hälsa måste fördomarna och önsketänkandet ge vika.

Då måste behandlingars vara eller icke vara avgöras av de kliniska prövningarnas stränga, men rättvisa och ideologiskt neutrala domstol.

Kraven på dokumentation bör gälla oavsett vilka förväntningar vi har på metoden, och oavsett om det handlar om naturmedel, läkemedel eller operationsmetoder.

Sven Ove Hansson,
professor i filosofi, KTH