Sexövergrepp – mer kunskap krävs för att skydda barnen bättre

Europarådet har antagit en konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp. Trots att förebyggande insatser anses vara högt prioriterade, finns det relativt lite forskning om medicinska och psykologiska metoder som riktas mot förövarna och som kan minska risken för nya övergrepp mot barn. Det konstaterar SBU i sin utvärdering, som har genomförts på uppdrag av regeringen.

Oftast vuxna män

Granskningen gäller förebyggande metoder för förövare som redan har identifierats eller personer som riskerar att förgripa sig sexuellt på barn. Förövarna är oftast vuxna män, men också ungdomar och barn begår övergrepp.

Befintlig forskning ger begränsat stöd för att öppen­vårdsprogram som bygger på en kombination av så kallad socialekologisk teori och social inlärningsteori kan förebygga återfall bland ungdomar som har begått övergrepp mot barn.

När det gäller vuxna som har begått eller som riskerar att begå sexövergrepp mot barn är kunskapsläget sämre.Underlaget räcker exempelvis inte för att bedöma om kognitiv beteendeterapi med återfallsförebyggande insatser faktiskt minskar risken för nya övergrepp. Det är en metod som används inom kriminalvården i dag.

Det saknas också veten­skapligt underlag för att be­döma om andra psykologiska behandlingsmetoder kan minska återfall bland vuxna förövare.

Detsamma gäller behandlingsmetoder mot sexuella problembeteenden hos barn.

Läkemedel

Testosteron­dämpande läkemedel före­språkas ofta för att minska sexualdriften hos vuxna män som redan har begått, eller som riskerar att begå, sex­övergrepp mot barn. Behandlingen kan ges i tablettform eller som långtidsverkande injektion, och kallas ibland kemisk kastration.

Även om det är en klinisk erfarenhet att läkemedlen ofta dämpar männens sexuella upptagenhet, ger forskningen inga tydliga svar på om detta faktiskt minskar återfallsrisken. Effekten av medicineringen är övergående och upphör om behandlingen avbryts. Effekten kan också snabbt upphävas med dopingpreparat som anabola androgena steroider.

Andra motiv

Det kan också finnas andra motiv än rent sexuella bakom övergreppen, till exempel tvångsmässighet eller stark aggressivitet. Därför är det inte givet att testosteron­dämpande läkemedel är en ­effektiv metod för att förebygga övergrepp.

Det finns hypoteser om att läkemedlen också underlättar medverkan i psykologisk behandling genom att minska hypersexualiteten eller den sexuella upptagenheten. Men inte heller detta är vetenskapligt belagt.

Medicinering som sänker testosteronhalten kan ge allvarliga biverkningar, särskilt vid långtidsbehandling – till exempel benskörhetsfrakturer samt hjärt-kärlsjuklighet. För att minska den risken krävs noggranna kontroller som den behandlade måste vara införstådd med.

Sammantaget råder det stor brist på vetenskaplig kunskap om vilka förebyggande metoder som ger bäst resultat. SBU pekar på att behövs nya internationella studier.

Professionell

Få brott väcker så stor avsky och så mycket avståndstagande som sexualbrott mot barn. Samtidigt krävs ett professionellt förhållningssätt i vården för att rehabiliteringsförsök ska ha en chans att hindra nya övergrepp.

Om personer som söker hjälp för att de befinner sig i riskzonen att förgripa sig på barn bemöts på ett oprofessionellt sätt i sjukvården, kan det leda till att de tvekar att söka fortsatt hjälp. Ett bemötande som bidrar till stigmatisering och isolering kan försvåra återanpassning, eller i värsta fall öka risken för återfall. I slutänden kan det drabba barnen. [RL]

Få fall anmäls

Generellt är mörkertalet stort för sexualbrott: uppskattningen är att bara en niondel polisanmäls. Kanske är andelen ännu lägre när offren är barn. Siffrorna varierar i olika undersökningar, bl a beroende på hur frågorna ställs och vilka som tillfrågas. I svenska enkätstudier svarar 7–14 procent av flickorna och 3–6 procent av pojkarna att de har upplevt påtvingade samlag före 18 års ålder.

De flesta som begår övergreppen har inte tidigare dömts för sexualbrott, och många har samtidigt haft sexuella relationer med vuxna.

Vuxna män står för över 70 procent av de övergrepp som leder till åtal. En fjärdedel av alla anmälda övergrepp mot barn begås av ungdomar.

SBU:s slutsatser – Förebyggande medicinska och psykologiska metoder 

• Det finns en stor brist på kunskap om effektiva medicinska och psykologiska behandlingsmetoder för personer som begått sexuella övergrepp mot barn. Detta är allvarligt, eftersom syftet med behandlingen är att förhindra nya övergrepp. Det krävs bättre forskning – främst i form av tillräckligt stora kontrollerade studier som omfattar flera länder. Sådana insatser blir särskilt viktiga i ljuset av Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp.
• För vuxna som begått sexuella övergrepp mot barn räcker inte det vetenskapliga underlaget för att bedöma vilken behandling som kan minska antalet återfall i sexualbrott. Kunskapsbristen gäller såväl nytta som risker med psykologiska behandlingsprogram och läkemedelsbehandling. Det är angeläget att göra tillräckligt stora studier av hög metodologisk kvalitet.
• För ungdomar som har begått sexuella övergrepp mot barn finns det ett begränsat stöd för att multisystemisk terapi förebygger återfall. Det är en insats som bygger på en kombination av systemisk familjeteori, social inlärningsteori och socialekologisk teori. Effekten av andra behandlingsmetoder går inte att bedöma.
• För barn med sexuella problembeteenden riktade mot andra barn är det vetenskapliga underlaget otillräckligt för att dra slutsatser om effekten av kognitiv beteendeterapi på risken för senare sexuella övergrepp. Effekten av andra behandlingsmetoder går inte heller att bedöma.
• För vuxna och ungdomar som inte har begått sexuella övergrepp mot barn men som löper förhöjd risk (t ex personer som attraheras sexuellt av barn) saknas forskning om förebyggande metoder. Det är därför viktigt att utveckla verksamma insatser.

Till rapporten i sin helhet Medicinska och psykologiska metoder för att förebygga sexuella övergrepp mot barn. En systematisk litteraturöversikt (2010).