SBU-seminarium – Bättre medicinjournalistik kräver bättre källor

Den 9 september 1998 arrangerade SBU och Sällskapet Svenska Medicinjournalister ett seminarium på temat The Need for Critical Reporting. Talarna kommenterade medicinjournalistik från var sin synvinkel som konsument, medicinsk expert, journalist respektive redaktionschef.

En av dem var David Gilbert, patientföreträdare från Kings Fund i London, tidigare verksam vid Consumers Association, Consumers in Europe Group och Health Action International.

Rapporteringen pendlar

Den medicinska rapporteringen brukar kritiseras för att pendla mellan å ena sidan lovsång till ny teknik och å andra sidan skräckreportage om risker och biverkningar, sade David Gilbert.

Det är vi läsare som blir lidande av reportage som är okritiska, sensationsbetonade, överförenklade och polariserande. Journalistiken görs till underhållning, medan källkritik och förmedling av fakta kommer i andra hand.

Samtidigt kan många medicinska experter kritiseras för att vara ointresserade av att sprida sina kunskaper till allmänheten – utom när det gagnar deras egna syften – och att vara opedagogiska eller överdrivet försiktiga i sina uttalanden.

Fakta avgör

Det som behövs, enligt David Gilbert, är både forskare som vill kommunicera och kritiska reportrar som kan mer om forskningens fallgropar.

Det är kvaliteten hos de fakta som förmedlas till läsaren, konsumenten, som avgör vad som är god medicinjournalistik.

Kjell Asplund, professor i internmedicin och ordförande i SBU:s styrelse, tryckte i stället på att experterna ibland ägnar sig åt spekulationer i medierna och att detta bidrar till missvisande budskap.

Många av oss resonerar till exempel så här: \"Det är en bra operationsmetod - jag har opererat 200 patienter och har aldrig sett några biverkningar.\"

Kjell Asplund var kritisk till sådana uttalanden och underströk behovet av att skilja mellan kvalificerade gissningar och vetenskapligt väl underbyggda påståenden. Med exempel från evidensbaserad sjukvård visade han på fallgropar i forskningsresultat som experterna måste bli varse.

I stark kontrast till David Gilberts och Kjell Asplunds önskemål om säkra fakta stod Anders Rhodiners presentation ur redaktörens synvinkel. Rhodiner är nyhetschef på TT inrikes, och hans krassa budskap efter 13 år på Sveriges största nyhetsbyrå var:

Kvalitet är inte det enda som gör att en medicinsk nyhet blir publicerad. Det handlar också om rätt timing, rätt format för ett visst sidutrymme eller bra bilder.

Säljer nyheter

Vi är försäljare av nyheter på en marknad som förväntar sig stories om sådant som \"alla pratar om\". Det är marknaden som bestämmer dagordningen. När alla medier rapporterar om nya bantningsmedel så måste vi naturligtvis ge våra kunder en story som passar.

Om vi inte levererar sådant så vänder de sig till en annan nyhetsbyrå.

Specialreportrar, till exempel medicinjournalister, glömmer lätt vad läsarna vill ha och skriver i stället för sina vänner, kolleger och källor, hävdade Rhodiner som förklarade:

Medicinska nyheter måste inte vara så förbaskat allvarliga. Det måste inte alltid handla om nya behandlingar för aids eller cancer, utan det kan vara en story som får läsaren att dra på munnen.

En gång i en debatt på TT sade jag att jag skulle vilja se fler artiklar om hur man botar baksmälla än om hjärt- och lungtransplantationer. Det blev naturligtvis uppror bland våra medicinreportar. Det tog lång tid att förklara att jag vill ha det vanliga, seriösa, plus mer jordnära stories.

Flörtar med marknaden

Jag vill att vi flörtar med marknaden. Jag är mer intresserad av sådana nyheter som mina kunder vill ha till sina läsare än av sådana som ger reportern en uppskattande nick från vetenskapssamhället.

En person som fick ge röst åt de enligt Rhodiner så allvarliga medicinjournalisterna var Lawrence Altman, som sedan 29 år verksam är medicinsk reporter vid New York Times men som under en kort period har arbetat som läkare i Sverige.

Med ett citat från den kände internmedicinaren Sir William Osler ville Altman illustrera läkarkårens djupt rotade misstro mot massmedierna:

\"Tro inte på någonting ni ser i tidningarna ­ de har skapat mer missnöje än någon annan institution. Ser ni något där som verkar stämma, börja genast tvivla.\"

Lawrence Altman menade att misstron borde gälla även vetenskapliga tidskrifter och riktade uppmärksamheten mot att brister i faktagranskningen finns även där.

Journalistik är historieskrivningens första utkast. Bara en liten del av allt som skrivs är hållbart och definitivt.

Altman medgav dock försiktigt att det finns bättre och sämre medicinjournalistik.

Nyheter ger ett slags kontinuerlig fortbildning. Det är klart att vissa tidskrifter och tidningar är bättre lärare än andra.