Samma diagnos – olika behandling

Osäkerhet och variation hör till sjukvårdens vardag. Det finns numera många undersökningar som visar att ett och samma medicinska problem behandlas på skilda sätt av olika vårdgivare.

Skillnaderna finns i alla specialiteter och på alla nivåer – mellan länder, mellan regioner i samma land, mellan vårdinrättningar i samma region och mellan enskilda läkare på samma klinik.

Exempelvis är försäljningen av både de nya läkemedlen mot depression (så kallade "lyckopiller") och lugnande medel tre till fyra gånger högre i vissa landsting än i andra.

Att operera bort livmodern vid godartade tillstånd är fyra gånger vanligare vid vissa svenska kvinnokliniker än vid andra.

Försäljningen av antibiotika till barn mellan 0 och 4 år i Malmöhus län motsvarar 15 dagars behandling per barn och år, medan försäljningen i grannlänet Blekinge motsvarar 9 dagars behandling.

Det kan finnas rationella orsaker – till exempel att befolkningen i en viss region är äldre eller faktiskt har ett annorlunda sjukdomspanorama.

Skiftande tillgång på resurser – till exempel vårdpersonal, sängplatser eller operationssalar – är en annan möjlig orsak.

Men en av de viktigaste förklaringarna till att praxis varierar är att olika vårdgivare har olika behandlingstraditioner. Ställda inför samma sjukdomsbild föredrar de skilda åtgärder.

Verkar lovande

Sådana traditioner är långt ifrån alltid vetenskapligt underbyggda. Nya rutiner kan till exempel ha uppstått därför att enskilda experter har lanserat en ny metod som verkar lovande.

Efterfrågan från patienter och marknadsföring från industrin kan också inverka på praxis.

Även vårdgivarnas utbildning och erfarenhet varierar, vilket kan leda till skilda bedömningar. Kunskaper som förmedlas genom undervisning och medicinska läroböcker blir snabbt föråldrade. Alla har inte heller tid och möjlighet att hålla sig informerade om de senaste forskningsresultaten och värdera dessa kritiskt.

Behandlingsalternativen kan skilja i fråga om såväl medicinsk nytta som risker och kostnader. Det finns åtskilliga exempel. Enligt SBU:s rapport om prostatacancer påverkas inte patienternas överlevnad av aktiv behandling jämfört med enbart observation. Däremot ger behandlingen bieffekter.

Valet av åtgärd spelar roll såväl för den enskilde som för sjukvården och samhället i stort.

Det är många som berörs av vilken praxis som gäller: patienten vilkens besvär ska lindras, läkaren som vill ge den bästa behandlingen och klinikchefen som försöker utnyttja resurserna rationellt, så att de räcker till det nödvändigaste.

Det finns skäl att undersöka varför rutinerna varierar kraftigt på vissa områden och diskutera om det är rimligt.

Tillämpas kliniskt

Allt fler vetenskapliga utvärderingar, meta-analyser och randomiserade studier finns tillgängliga, till exempel från SBU och dess systerorganisationer runt om i världen och från det internationella nätverket Cochrane Collaboration.

Resultat från forskning om medicinsk nytta, kostnader och risker måste tillämpas systematiskt.

På de områden där det saknas tillförlitliga forskningsresultat krävs det uppföljande studier som belyser effekten av olika åtgärder när de tillämpas i vardagssjukvård. Det ligger i allas intresse.

Bästa möjliga vård

Det ligger dels i samhällets intresse, för att de resurser som satsas på sjukvård ska göra mesta möjliga nytta, dels i sjukvårdens och patienternas, eftersom målet är att patienterna ska få bästa möjliga vård oavsett var i landet de bor och vilken vårdgivare som de råkar träffa. Patienterna ska kunna känna sig förvissade om att valet av behandling bygger på vetenskap snarare än på speciella traditioner som grundar sig mer på tro än vetande.

När de tillgängliga beslutsunderlagen börjar utnyttjas bättre, så kommer den omotiverade variationen inom sjukvården att minska.