Piller och knivar är en klen tröst

I det här samlingsnumret, som publiceras när SBU har verkat i 25 år med utvärdering av vårdens metoder, känns det viktigt att nämna vårdens kanske mest förbisedda metod – det medmänskliga lyssnandet.

Man brukar ju säga att realistiska mål för vården är att ”ibland bota, ofta lindra, alltid trösta”. Men mycket tyder på att trösten har fått alldeles för liten plats i modern sjukvård. Som kirurgen Johannes Järhult har uttryckt det: ”Genuin tröst har till en del ersatts av halvutsagda löften om medicinska möjligheter att trolla bort döden. Men det är bara dålig teater.”

Tröst handlar delvis om tid. Inte nödvändigtvis lång tid, men man måste ju vara tillgänglig för att kunna lyssna. Det handlar också om empati, en förmåga som många har naturligt och som kanske också kan tränas upp. Och det handlar inte minst om ork. I dag ligger vårdpersonal högt vad gäller långa sjukskrivningar för mentala diagnoser. Hur empatisk man är när man själv går på knäna är lätt att räkna ut.

Jag är övertygad om att trösten behövs vid sidan av bot och lindring – och inte som ett substitut, vilket kan-ske är fallet hos en del utövare av dåligt dokumenterad komplementärmedicin. I konventionell sjukvård verkar problemet vara det omvända – att behandling erbjuds i stället för tröst – och min poäng är att även detta är orimligt. Men en rad enkäter pekar på att det är ganska vanligt (se Fässler M, et al. BMC Medicine 2010;8:15).

Till exempel svarade varannan dansk allmänläkare i en studie från 2003 att de hade använt någon form av placebo mer än tio gånger under det senaste året. I en annan undersökning angav hälften av ett urval av amerikanska internmedicinare och reumatologer att de ofta rekommenderar vitaminer, receptfria smärtstillande läkemedel samt antibiotika (!) vid virusinfektioner för att patienten ska få en positiv förväntningseffekt (och inte på grund av behandlingens farmakologiska effekter).

I praktiken är det sällan sockerpiller som ges för att trösta, utan riktiga undersökningar och aktiv behandling – men de genomförs i ett ospecifikt suggererande syfte. Kanske för att skapa något slags trygghet, kanske för att signalera: ”Jag bryr mig”. Ingen vet hur ofta vården tröstundersöker och tröstbehandlar med metoder som till syvende och sist leder till större skada än nytta genom sina biverkningsrisker och kostnader.

Forskningen om tröst talar om helt andra åtgärder. I stället för att erbjuda undersökningar och behandlingar som sannolikt är ineffektiva, kan man erbjuda tröst genom att vara närvarande och öppen, visa att man är villig att tala om det som är svårt och beredd att lyssna till den inre dialog som den lidande behöver få dela med någon.

Tröst måste återupprättas som en av sjukvårdens huvuduppgifter, ett verksamhetsmål vid sidan av lindring och bot. Tröst borde kunna återfinnas inom den offentligt-finansierade skolmedicinen – hellre än pseudobehandling som för patienterna bakom ljuset.            

RAGNAR LEVI, REDAKTÖR