Patienter sjukskrivs i blindo

Sjukskrivning är i första hand ett försörjningsskydd för den som blir arbetsoförmögen av sjukdom. Samtidigt kan sjukskrivning också betraktas som ett instrument som påverkar hälsan.

Man ska kunna vara borta från arbetet när det uppenbart inte går att arbeta eller när det har visats att tillfrisknande gynnas.

Men den medicinska vetenskapen har hittills varit föga intresserad av att studera betydelsen av avlastning för sjukdomars utveckling eller bot. Medan specifika studier har undersökt om antibiotika ska ges i tre, fem eller flera dagar vid en viss infektion, har frågan om tre, fem eller flera dagars arbetsvila vid samma tillstånd knappast setts som en medicinsk fråga.

Schablonmässigt

Betydelsen av sjukfrånvarons omfattning eller längd har inte undersökts. I stället har sjukintyg schablonmässigt utfärdats för en, två eller flera veckor, ofta efter patientens önskemål.

Så gott som alla slutsatser i SBU-rapporten Sjukskrivning – orsaker, konsekvenser och praxis baseras på arbeten som tillsammans ger begränsad evidensstyrka. I andra sammanhang innebär detta inte mycket bättre beslutsgrund än beprövad erfarenhet.

Inte heller samhällsvetenskapliga studier har undersökt sjukskrivning som ett instrument för att förbättra den sjukes situation.

I dagens vård krävs bättre underlag. Vi måste studera sjukskrivning som metod.

Ingen har kunskap

Att praxis varierar när det gäller sjukskrivning är delvis följden av att ingen – vare sig patienten själv, läkaren som skriver intyget eller försäkringskassans tjänstemän – har nödvändig kunskap om de medicinska eller sociala effekterna.

Inte heller den medicinska undervisningen har betraktat sjukskrivning – eller rättare sagt intyg om nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom – som någon viktig del av behandlingen.

I detta kunskapsvakuum har sjukintyget i stället kommit att bli en teknisk och praktisk fråga.

Hjärtinfarkt är ett vanligt tillstånd som har blivit föremål för flera stora studier av olika behandlingsformer. De patienter som ingått i undersökningarna har ofta varit i arbetsför ålder.

Behandling med allt verksammare medel har införts, studerats och diskuteras grundligt – även frågan om hur länge behandlingen ska pågå.

Nytta och risker

Effekterna av sjukskrivning för infarktpatienter, däremot, tycks endast ha diskuterats i de fåtaliga studierna av fysisk rehabilitering. Det finns därför gott om kunskap vad gäller vilka läkemedel och ingrepp som kan komma ifråga för en femtioårig man med hjärtinfarkt, men ingen kunskap om nyttan och riskerna av att sjukskriva honom.

Under den epok då infarktpatienter vårdades på sjukhus månadsvis, sjukskrevs de kanske ytterligare tre månader. När sjukhusvården har avkortats till sju dagar – på grund av bättre behandling – kanske den nedsatta arbetsförmågan i fortsättningen bara varar några veckor?

Sammantaget visar rapporten om sjukskrivning på ett långsiktigt forskningsbehov. Både samhällsvetenskapliga och medicinska forskargrupper måste delta. Detta bör kunna ge bättre underlag för politiska beslut.

Kravet på ett bättre vetenskapligt underlag kan tyckas komma sent. Men om ett sådant forskningsprogram inte påbörjas omgående kommer det att dröja ännu längre innan vi lyckas hantera de medicinska, sociala, etiska och ekonomiska följderna av en av sjukvårdens vanligaste åtgärder.

SBU:s rapport pekar inte bara på kunskapsluckor. Den visar också att människors arbetssituation så långt som möjligt bör ordnas så att de känner att de kan påverka sin situation. Befintliga hjälpmedel som minskar riskerna med tungt arbete och sneda tunga lyft bör användas. Och läkares kunskap om försäkringsmedicin måste förbättras.

Slutligen behövs en politisk debatt om sambandet mellan sjukskrivning å ena sidan, och förhållandena på arbetsmarknaden, antalet karensdagar och sjukersättningens storlek i förhållande till lönen, å den andra.

Lars Werkö
professor, Stockholm