Noll minuter i veckan räcker inte

Bra kunskap är en grund för god vård, eller hur? Fri och enkel tillgång till aktuell vetenskaplig kunskap för alla som jobbar i offentligt finansierad vård borde väl vara självklart, oavsett om man arbetar i privat eller offentlig regi, är sjukgymnast eller hjärtkirurg, husläkare eller diabetessjuksköterska.

Så är i alla fall resonemanget i Norge. Där har nämligen alla – inte bara all vårdpersonal utan faktiskt hela befolkningen – kostnadsfri tillgång till de största och övergripande medicinska tidskrifterna på webben – New England Journal of Medicine, The Lancet, JAMA och  British Medical Journal. Hemifrån, på landet eller på jobbet. Ingen inloggning krävs. Det räcker att söka på internet med en dator som befinner sig i Norge, och vips så har man tillgång. Och inte bara till tidskrifterna. Kliniska uppslagsverk som BMJ Best Practice, UpToDate, Clinical Evidence, systematiska litteraturöversikter från Cochrane Library, kliniska riktlinjer från olika länder ... Borde inte Sverige ha något liknande?

En invändning skulle kunna vara att utbudet är så stort att det kan kännas överväldigande. Eller att alla kunskapskällor inte överensstämmer helt med varandra och kanske inte är riktigt lika tillförlitliga. Och att allt innehåll från andra länder inte är helt relevant för landets egen sjukvård.

Men redaktionen på det nationella Helsebiblioteket, som tillhandahåller tjänsterna, försöker hjälpa 50 000 norska användare varje månad att hitta rätt. Genom att dela in källorna i tre kategorier, efter behov – för patientmötet, ämnesfördjupning och uppdatering – guidas användaren till lämplig källa.

En annan – och viktigare – utmaning är att tillgången till god information inte automatiskt ger god kunskap. Man måste ju både vilja, hinna och orka tillägna sig den. Men verkligheten, enligt svenska Läkarförbundets återkommande enkätundersökningar, är att allt fler läkare i vårt land inte avsätter någon tid alls för internutbild-ning och egen fortbildning, till exempel litteraturstudier. Den tiden finns inte, förklarar de allra flesta i den här kategorin.

I mina öron låter detta som en ytterst oroande utveckling. Är det rimligt att ha ansvar för diagnostik och behandling av människors hälsoproblem men ägna noll minuter i veckan åt egen fortbildning på området? Jag törs lova att många är medvetna om sitt problem och går runt med dåligt samvete. Men det hjälper ju inte. Gruppen icke-lärande läkare tycks växa för varje år, enligt Turid Stenshaugen på Läkarförbundet, där man anser att i varje fall en halv dag i veckan behövs.

Det allra viktigaste är förstås inte att hinna läsa allt man kanske borde, utan att veta när man borde läsa. Att förstå i vilka lägen man behöver uppdatera sina föråldrade specialistkunskaper och veta hur. Detta insåg Konfucius redan för 2 500 år sedan: ”Att veta när man vet något, och att veta när man inte vet något – det är kunskap.”

Ragnar Levi, redaktör