När kraven blir övermäktiga

Förväntningarna på vård- och omsorgspersonal är höga. Deras uppdrag är att hjälpa människor till en god hälsa och en skälig levnadsnivå, som det heter i lagen. Men vad händer med den som ständigt känner sig otillräcklig i ett sådant yrke – till exempel om verksamheten är underbemannad? Han eller hon blir inte bara stressad utan får också dåligt samvete – en sten på bördan, som spär på stressen ytterligare. Forskare har myntat begreppet samvetsstress, på engelska stress of conscience eller moral distress.

Fenomenet är nog alltför välkänt för många som arbetar i hälso- och välfärdssektorn. Till exempel visar en färsk avhandling vid Umeå universitet att vårdpersonal inom äldreomsorgen ofta plågas av dåligt samvete för att de inte lyckas leva upp till förväntningarna i jobbet, sina egna och andras. Ett annat exempel skulle kunna vara vårdens svårigheter att möta personer med självskadebeteende. Läs mer på sidan 4 i detta nummer av SBU:s tidning (som förresten fått en uppfräschad form).

Problemet har beskrivits även inom socialtjänsten. Härom-dagen läste jag en intervjuundersökning av socialsekreterare. Det är en liten studie – 32 intervjuer hade genomförts enskilt eller i grupp – och intervjufrågor har ju alltid sina svagheter. Men som tankeväckare och diskussionsämne är den ändå klart intressant.

Frågorna gällde intervjupersonernas erfarenheter av stressande situationer och perioder i arbetet och hur de hanterade dem. Med hjälp av en metod där två av varandra oberoende forskare tolkade svaren i flera steg, gick det att urskilja ett mönster.

Samtliga stressande situationer som socialsekreterarna beskrev kunde tolkas som obalans mellan arbetskrav och resurser. Enligt forskarna använde socialsekreterarna fem huvudstrategier att klara läget: försöka arbeta ännu hårdare (något som kan gå ut över hälsan), sänka kvalitetskraven (vilket går ut över dem man ska hjälpa), minska sitt engagemang (något som kan leda till cynism), påtala problemen (vilket kanske är det bästa eftersom det kan leda till förändring) eller bestämma sig för att lämna sin anställning (vilket kan vara svårt, samtidigt som verksamheten förlorar kunskap och kontinuitet). De intervjuade använde flera strategier samtidigt och kunde växla mellan dem.

Precis som annan skadlig stress – där det ofta handlar om för höga krav i arbetet kombinerat med för små möjligheter att påverka (se sidan 12) – drabbar samvetsstress inte bara indviden själv utan också de människor som man är satt att hjälpa. Inom vård och omsorg riskerar detta att bli en ond cirkel.

Den avgörande frågan är hur beslutsfattarna hanterar läget. Kunskapsstöd hjälper föga om personalen aldrig hinner ta till sig dem och inte orkar jobba kvar. När arbetet inom vård, omsorg och socialt arbete blir så tungt att personalen dräneras på kunskap och medkänsla är välfärdssektorn inte längre värd sitt namn.

Ragnar Levi Chefredaktör