När datorn själv får välja

I Stanley Kubricks suggestiva film ”2001 – ett rymdäventyr” har rymdskeppets dator HAL 9000 en alldeles egen agenda. När den artificiella intelligensen börjar spåra ur vill astronauten David Bowman stänga ner HAL:s kognitiva kretsar. Men Bowman avvisas av en kusligt mjuk stämma från maskinens innanmäte: I’m sorry Dave, I’m afraid I can’t do that. Iskallt och metodiskt försöker datorn sedan ta livet av dem som kämpar för att återta kontrollen. Tekniken har tagit makten över sina användare.

David Bowman dyker upp för mitt inre när jag läser att regeringen har tillsatt en utredning för bättre och säkrare samordning av it-tjänster inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten. Mellan raderna i utredningsdirektiven anar man en frustration över dagens it-stöd. Bland vårdpersonal – och ibland även patienter och anhöriga – är frustrationen mindre återhållen. Många känner sig förtvivlade, uppgivna och vanmäktiga inför snåriga och ineffektiva datasystem.

När det gäller till exempel datajournaler klagar läkare på dålig överskådlighet, dålig läsbarhet, svårigheter att orientera sig i menyer och flikar, avsaknad av sökfunktioner, osäkerhet kring innebörd av begrepp och termer och dålig intuitivitet. Hur blev det så här?

Ur ett internationellt perspektiv var Sverige tidigt ute med it i vården. Detta verkar dock inte ha gett oss något försprång när det gäller att frigöra tid för patientkontakter eller möjligheter att anpassa vården efter den enskilda patientens behov. Många skulle säga precis tvärtom. Vi rusade i väg och lyssnade för mycket på leverantörerna.

En populär förklaringsmodell är annars att det är själva tekniken som styr utvecklingen, precis som HAL styrde astronauterna. En av dem som bestämt värjer sig mot den bilden är den norske medicinetikern Bjørn Hofmann. Vi kan aldrig smita från vårt ansvar, säger han, för det är människor som utvecklar, konstruerar, kommersialiserar och använder maskinerna. Människan kan vare sig förklara eller försvara sina handlingar med att det är tekniken som tvingat fram dessa. Tänker vi så, menar Hofmann, får vi en självuppfyllande profetia. I samma stund som vi förnekar mänskligt ansvar för tekniken, har vi gjort oss till dess lydiga slavar.

Förklaringen till ineffektiva, kortlivade och svårförenliga it-lösningar ligger nog snarare i beslutsprocesser på olika nivåer, med varierande beställarkompetens, dålig samordning och oklar ansvarsfördelning. Man kan misstänka att några ansvariga har ansett att just deras landsting eller vårdenhet måste ligga i framkant och har då glömt helheten. Och framför allt har de glömt vanliga användare.

Som en expert på området, professor Göran Petersson, har uttryckt det: Systemen har införts på ett bakvänt sätt. Först visade teknikerna vad som var möjligt, sedan sa ekonomerna vad som gick att mäta – och så fick vårdens professioner ta hand om resultatet. Jag tror att han har rätt. Tekniken ska anpassas till människan, inte tvärtom.

Ragnar Levi, redaktör