Lyssna till tystnaden

Har du läst om mannen som samlade på tystnad? I Heinrich Bölls novell om radioarbetaren Murkes klipper huvudpersonen ihop ett eget ljudband av pauser och tystnad från inspelningar med uppblåsta potentater. På kvällarna när han kommer hem från jobbet, lyssnar den hårt prövade Murkes till den samlade tystnaden.

Nu har SBU fått i uppdrag att göra något liknande. Det handlar om att gå igenom litteraturöversikter från olika kliniska områden och samla ihop vårdens kunskapsluckor. I samarbete med andra aktörer i stat och landsting, ska SBU bygga upp en databas över områden i vården som är dåligt studerade och där behovet av mer vetenskaplig kunskap om effekter är stort. Ett slags samling av vetenskaplig tystnad alltså.

Arbetet med kunskapsluckor har två syften. Dels att hejda oprövade metoder från att spridas okontrollerat inom vården, metoder vilkas nytta, risker och kostnader är dåligt kända. Dels att göra det möjligt att styra kliniska forskningsresurser till de områden där de behövs mest.

Men när det gäller kunskapsluckor är det viktigt att inte blanda ihop bristande bevis med bristande effekt. Att en metod inte har studerats tillräckligt, betyder givetvis inte att den är ineffektiv. Och det vore orimligt att kräva vetenskapliga bevis för allt som vården gör. Vården skulle helt enkelt inte fungera om den upphörde med allt som är vetenskapligt obevisat.

Det allra enklaste vore ju om varje metod som tillräckligt många experter tror på, förespråkar och övertygar sina kolleger om kunde användas fritt i vården, utan krav på vetenskapliga bevis för effekterna. Tusen blommor blommar, effektiva behandlingar fördröjs inte det minsta, och sämre metoder konkurreras efter hand ut av bättre alternativ – genom något slags teknologiskt naturligt urval. Det låter kanske bra, men priset skulle bli mycket högt.

För det första skulle många patienter utsättas för verkningslösa eller skadliga åtgärder. Det finns mängder av exempel på att metoder som har införts enbart på grundval av medicinska experters hypoteser (och hybris) har skadat eller dödat patienter i stället för att rädda liv. Först i kliniska studier blev följdverkningarna tydliga. Att syftet var gott betydde inte att resultatet var det. Detta har gällt tidigare i historien och det gäller fortfarande – oavsett alla tekniska framsteg.

För det andra är vårdens resurser begränsade. Varje gång vi inför åtgärder av oklart värde, leder det oundvikligen till att vi inte har råd med annat som är dokumenterat effektivt.

För det tredje är det ofta svårt att utmönstra metoder som redan har blivit rutin. Behandlingstraditioner hänger gärna kvar, också när all tillgänglig forskning talar emot dem.

Därför är det inte bara rimligt, utan också helt nödvändigt, att i första hand välja de behandlingsmetoder som är bäst dokumenterade. Och att samtidigt forska vidare om dem som är lovande men bristfälligt studerade.

Ragnar Levi, Redaktör