Livsfarligt önsketänkande

Att hoppas och tro är något djupt mänskligt, och för en lidande människa kan hoppet om bättring vara helt nödvändigt för att orka överleva. Men det finns en avgörande skillnad mellan hopp och önsketänkande – inte minst när det gäller forskning.

Att som forskare hoppas på en ny behandlingsmetod är en sak. Att tro så starkt att man blir förblindad och vägrar se avigsidorna är en helt annan. Det är ovetenskapligt – och kan vara rent av livsfarligt för patienterna. Sådan snedvridning behöver inte nödvändigtvis innebära medvetet fusk. Likafullt är det helt stick i stäv med den vetenskapliga ambitionen att beskriva verkligheten på ett sakligt, allsidigt och nyanserat sätt, och det skadar tilltron till forskning.

Ändå är detta något som verkar ske i många forskningsstudier. En aktuell konferensrapport från tunga brittiska forskningsråd och vetenskapsakademier (Academy of Medical Sciences m fl, 2015) riktar ljuset mot allvarliga problem inom biomedicinsk forskning. Forskare som drivs mer av egenintressen än av nyfiket sanningssökande ägnar sig till exempel gärna åt signifikansfiske – de undersöker så många tänkbara samband att det rent slumpmässigt uppstår statistiskt signifikanta korrelationer, som tas för sanna. De rapporterar inte nollresultat eller att en önskad effekt uteblev. Eller så genomför de studier som är för små och dåligt upplagda för att kunna ge några rättvisande svar. Det är just sådana som SBU försöker gallra ut i utvärderingarna.

Att forskningsresultat vinklas kan få allvarliga följder. Det kan drabba tredje part, personer som är sjuka och svaga och som behöver hjälp. När direkt forskningsfusk upptäcks är det många som skakar på huvudet. Men vad är man själv beredd att göra på hemmaplan åt det som kanske inte är flagrant fusk, utan ett diskret friserande av fakta – något som är betydligt vanligare och som ändå förvanskar helhetsbilden? Chefredaktören på tidskriften The Lancet hävdade nyligen (2015;385:1380) att en stor del av den vetenskapliga litteraturen, kanske hälften, är osann. Han menar att detta är symtom på systemfel, och pekar bland tänkbara orsaker bland annat på en urspårad tävlingskultur, där universiteten och de vetenskapliga tidskrifterna är medskyldiga och där ingen vill ta första steget för att på allvar rensa i träsket.

Läkekonstens historia ger en del prov på välmenat önske-tänkande kring behandlingsresultat. Skada, lidande och resursslöseri som välfärdssystemet självt i vissa fall orsakat har inte alltid berott på misstag. Orsaken har också varit dåligt underlag eller att det införts metoder där nytta och risker för patienter och brukare inte har undersökts i grunden. Medvetenheten om vetenskapliga beviskrav måste nu vidgas från konstgjorda luftstrupar till medicinska åtgärder som kanske är mindre spektakulära men desto vanligare. 

Ragnar Levi chefredaktör