Kvasivetenskapen i medierna.Vem är expert?

I det offentliga samtalet litar man i stället till uttalande från experter. Vad som är medicinskt vetenskapligt säkerställt tycks ofta bestämmas av expertkommittéer. Hur dessa kommit fram till ett visst ställningstagande granskas nästan aldrig kritiskt vad gäller fakta, teoretisk underbyggnad, inre konsistens eller logik.

Grupptänkande

En annan risk är det som kallas \"group-think\", när en grupp diskuterar fram en rekommendation eller ett beslut. Detta är kanske mest tydligt i så kallade konsensus- konferenser, eller expertgrupper, som sällan har en systematisk litteraturgenomgång som underlag för sina uttalanden. Den turbulens som expertgruppen för hypertoni i WHO orsakat med sina rekommendationer om blodtrycksbehandling är ett bra exempel på vad statsvetaren Olof Petersson kallar enfald (SvD 99 09 25).

I medierna kommer påstående att stå mot påstående, och expert mot expert - fast båda sidor hävdar att just deras resultat är det vetenskapligt riktiga. Detta befrämjas av att det varken finns tid eller utrymme för ett logiskt underbyggt, vetenskapligt resonnemang.

Analysen skiljs inte från tyckandet

När SBU efter flera års projektarbete kommer fram till en viss åsikt, och dess styrelse tar ställning baserat på detta, behandlas resultatet inte sällan på samma sätt som ett uttalande av en inbjuden expert, eller hur ett förvaltningsutskott bestämmer sig för en viss handlingslinje. Att det ena är frågan om resultat av en vetenskaplig analys av all tillgänglig kunskap, och det andra är frågan om ett tyckande, inser vare sig journalister eller allmänhet.
Därför är det viktigt att journalister, politiker och allmänhet vet vad vetenskaplig kunskap är och vad experter grundar sina uttalanden på. En kvalificerad diskussion är en nödvändig del av den politiska processen. Det är väsentligt att förment vetenskapliga argument granskas och ifrågasätts. En sådan diskussion förutsätter en samsyn på vad vetenskaplig kunskap är. Man måste vara överens om att det existerar en oberoende yttre materiell verklighet, som uppvisar objektiva regelbundenheter som kan bestämmas genom systematiska och reproducerbara observationer och experiment. De hypoteser som framförs måste ha ett empiriskt innehåll, vilket innebär att de åtminstone i princip kan falsifieras.

Intolerans

Även inom en sådan grundsyn ryms ett vitt spektrum av åsikter. Vad som däremot inte gäller är att naturvetenskapliga påståenden är subjektiva och har samma tyngd som framförda åsikter. De som tycker att man ska visa tolerans mot olika sådana ståndpunkter i stället för att kritiskt granska argumenten undviker ofta debatt i sakfrågor, men är snara att anklaga motståndare för intolerans.

De som förespråkar alternativ medicin som zonterapi eller homeopati vill sällan avskaffa vad de kallar skolmedicin. I stället argumenterar de för att alla behand-lingsformer ska betraktas lika. De vill att patienten ska välja vad som för tillfället passar bäst. Behandlingens effektivitet bestäms inte genom kontrollerade studier utan genom vittnesmål från nöjda patienter.

\"Sanning? en framgång på idémarknaden\"

I en sådan atmosfär av falsk tolerans och pluralism finns ingen plats för kritisk analys av empiriskt underlag och teoretisk konsistens när det gäller olika teorier eller hypoteser. Sanningen reduceras till en fråga om framgång på idémarknaden.

Vadå professor?

Den aktuella rörelsen mot evi-densbaserad sjukvård har grundats av forskare som betonat vikten av systematisk granskning av allt underlag för åtgärder inom medicinen. Genom att jämföra uttalanden av experter eller expertkommittéer med systematisk granskning av underliggande litteratur har man visat hur experter ofta tar till näraliggande argument eller kunskaper, utan att kontrollera hur den vetenskap liga litteraturen kan ha ändrat sig under den senaste tiden. I media presenteras ofta en expert utan att man talar om, eller ens granskat, hur denne uppnått sin status av expert. På samma sätt anses en professor kunna uttala sig om vad som helst oavsett om professuren omfattar fysik, medicin eller filmkunskap. Uttalanden i media av någon amerikansk professor – oavsett bakgrund – väger alltid tyngre än en \"tråkig\" vetenskaplig sammanställning.

Granskning – stort mediaproblem

Detta är ett centralt problem för spridning av verklig kunskap – majoriteten av den journalistkår som ofta är kompetent att bedöma komplicerade sociala och ekonomiska frågor, saknar helt verktyg att göra elementära bedömningar på det naturvetenskapliga eller biologiska området. Det handlar inte bara om specialisering, utan om vad som skulle kunna kallas grundläggande vetenskapligt omdöme. Alla borde ha tillräckliga kunskaper och tillräckligt självförtroende för att bedöma de många kvasivetenskapliga artiklar och böcker som presenteras i strid ström. Det verkar emellertid finnas redaktörer på viktiga tidningar, och i etermedia, som verkligen anser att när naturvetenskapliga frågor ska behandlas så kan god journalistik begränsa sig till referat av, i bästa fall, flera och motstridiga uttalanden av så kallade experter.

Men detta räcker inte! Pressens uppgift är inte att kritiklöst citera olika experter vare sig de är astrologer eller astronomer, homeopater eller fysiologer, utan att granska experterna, bedöma deras trovärdighet, analysera deras olika argument och ställa besvärliga frågor. För att kunna göra detta fordras en viss naturvetenskaplig allmänbildning snarare än specialkunskaper. Vad man framför allt måste besitta, är grundläggande kunskaper om vetenskaplig metodik.

Kvasivetenskap överallt

Om man söker i mindre seriösa tidningar eller TV-kanaler kan man finna slående exempel på verkligt dålig kvasivetenskap. Där finns astrologi, spågummor, slagrutor, jordstrålning, utomjordingar och homeopati i en salig blandning. Vad som är extra trist är att samma slags idéer, om än i mer sofistikerad språkdräkt, presenteras som etablerade sanningar i seriösa medier.
Trist, men också potentiellt farligt, eftersom man bidrar till att legitimera en vidskeplighet genom att inte ens försöka skilja på etablerade vetenskapliga resultat, mer eller mindre välgrundade hypoteser och fria fantasier.

Lars Werkö