Knivigt läge

På darrande ben och med tvättade händer i vädret närmade jag mig patienten, en dittills frisk man i 30-årsåldern. För allra första gången i mitt liv skulle jag sätta kniven i en levande människa. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle kännas så fasansfullt.

Hur många gånger hade jag inte stått bredvid och auskulterat eller assisterat. Sträckt mig, stått på tå och försökt kika ner i operationssåret och på kirurgens fingrar, för att memorera handgreppen. Och hur många apelsiner hade vi läkarkandidater inte skurit sönder och sytt ihop, snittat och sömmat, för att träna skalpellteknik och suturer på ett material som liknade hudens seghet och konsistens. Inte en enda apelsin hade kommit tillbaka och klagat på mina stygn. Alla hade rullat iväg nöjda och glada.

Men när jag nu stod böjd över en medmänniskas släta mage för att karva ut ett kliande födelsemärke, då kändes plötsligt allt fullständigt annorlunda. Jag skulle skära i någons varma, hela, steriltvättade och framför allt levande hud. Nu.
Jäklar – bedövningen! Sköterskan harklade sig diskret och räckte fram kanylen. Tur att jag inte hunnit fram med kniven. Svettig och blossande sneglade jag på min kirurglärare som stod bredvid och i alla fall nästan lyckades hålla anletsdragen på plats för att inte oroa patienten.

Nytt försök. Knivbladet vinkelrätt mot hudytan. Vad sa han nu? ”Följ hudens sprickriktning, skär distinkt och småhacka inte.” Men vad seg huden är! Snittet ska ner genom hela huden och ner i subcutis. Båtformat. Så. Sy.

Vi överlevde allihop, både patienten, sköterskan, läraren och jag. Men den där första gången kommer jag aldrig att glömma. Det obehagliga, och samtidigt oundvikliga, att någon patient måste vara den första. Hur många citrusskal man än har lagat, och hur många datasimuleringar man än har gjort. En dag står man där och förväntas behärska tekniken.

”See one, do one, teach one, så lär man sig kirurgi”, hojtade läraren glatt. ”When in doubt, cut it out”. När jag i dag pratar med kirurgiprofessor David Bergqvist, ordförande i SBU:s råd, menar han att just det synsättet, att kirurgi mest är ett hantverk, har bidragit till bristen på bra studier av nya operationsmetoder.

”Varje kirurg med självaktning utvecklar sin egen modifierade teknik, som ändras lite i taget – ett slags trial and error”, säger han. ”Man ändrar vinkeln lite, använder en ny spik eller ett nytt instrument. Det känns ju bra att hitta sin egen stil. Frågan är bara: När har man ändrat så mycket att det har blivit en ny metod – en metod vars effekter borde utvärderas vetenskapligt innan den införs och lärs vidare?”

When in doubt, check it out, alltså. David Bergqvist ska leda ett nytt SBU-projekt om utvärdering av kirurgiska metoder, ett projekt som behövs, menar han, och ger ett exempel. ”Bland 4 500 studier av operationer vid benartärsjukdom, var bara en handfull riktigt bra. Kvaliteten på kirurgiska studier måste bli mycket bättre.”

Ragnar Levi, Redaktör

Ladda ner nr 1/2008 som pdf här