Kartan och verkligheten

Kartor är fascinerande – vårt verktyg för att välja den bästa vägen att nå dit vi vill. Precis som andra förenklade beskrivningar av verkligheten ger de visserligen en ofullständig bild. Verklighetens landskap bjuder på mer än vad någon atlas skulle kunna återge. Men ju tydligare och bättre karta, desto större chans att vi når målet.

Någon har sagt att utvärdering av medicinska metoder ger ett slags karta över de vägval som ligger framför oss. Var hamnar vi om vi väljer det här alternativet i stället för det där? Vilken väg bör vara den bästa för att nå det här målet? SBU:s uppdrag – att utvärdera nytta, risker och kostnader för diagnos- och behandlingsmetoder – handlar om ett bättre beslutsunderlag, en bättre karta.

Men hur bra är den karta som används för beslut om vårdens organisation? Det finns redan en del forskning – hälso- och sjukvårdsforskning och studier vid vårdhögskolor, handelshögskolor, samhällsvetenskapliga institutioner och utredningar av nationella organ. En brittisk tidskrift publicerade helt nyligen en översikt av sådana studier (J Health Serv Res Policy, 1997, vol 2, nr 3, sid 180-189). Det pågår även systematiska sammanställningar av litteraturen, till exempel vid Kings Fund Policy Institute i London (kontakt: Diane Kotelnikoff). På våren 1997 lanserades också en ny vetenskaplig tidskrift kallad Evidence-Based Health Policy & Management.

Frågan är i vilken utsträckning kunskapen tas till vara av politiker, administratörer och tjänstemän. En politiker som jag talade med nyligen menade att besluten i så hög grad styrs av vilja, opinion och intuition att vetenskapen hamnar i skymundan. Men visst borde det kunna bli bättre. Viktiga organisatoriska beslut som anges ha ett visst mål – till exempel att spara, att förbättra vårdresultatet eller att öka tillgängligheten, jämlikheten och valfriheten i vården – skulle kunna prövas systematiskt med avseende på effekter.

Kanske håller det på att skapas en opinion för evidensbaserad vårdorganisation. Förändringstrött vårdpersonal som ifrågasätter nyttan av omorganisationer har börjat ställa allt tydligare krav på empiriskt underlag för att förändringarna verkligen ger avsett resultat. Man vill ha systematisk uppföljning, oavsett vem som bestämmer och i vilket syfte. Det ska, när beslutet ska fattas, finnas några belägg för att det faktiskt blir bättre för patienterna eller att det verkligen sparas pengar.

Organisatoriska beslut kan inte reduceras till en rent vetenskaplig fråga. Däremot skulle systematisk prövning kunna bidra till att besluten blir bättre underbyggda. Den vetenskapliga ambitionsnivån skulle kunna höjas betydligt när vården organiseras.

Ragnar Levi