Inte bara ryktena förvirrar

Den 15 februari 2020 förklarade WHO:s generaldirektör att världen inte bara måste bekämpa ett nytt virus utan också en ”infodemi” av felaktiga påståenden som ”sprids snabbare och lättare än ett virus och är lika farligt”. Både i början av pandemin och ett år senare, när vaccineringen skulle börja, rapporterade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) om desinformation via sociala medier. Sådan ryktesspridning är förstås allvarligt. Men frågan är om inte förvirringen över pandemin och vaccinerna till större del har berott på mindre spektakulära problem med kommunikationens grundfrågor: vad, vem, var, när, hur och varför

Den första frågan är vad som sägs. Under en kris måste det framgå om budskapet är ett förslag eller ett påbud. Och det måste framgå vad man vet och inte vet, utan överdrift åt någotdera hållet. Att försöka skyla över sådant som är vetenskapligt ovisst eller att bagatellisera sådant, är farligt. Det straffar sig dessutom i längden – som i Storbritannien under galna ko-sjukan när jordbruksministern John Gummer inför tv-kamerorna serverade hamburgare till sin dotter för att visa att brittiskt nötkött aldrig hade varit hälsosammare.

Den andra frågan är vem som säger något och till vem. Effektiv kommunikation kräver att avsändaren är trovärdig i mottagarnas ögon och anpassar innehåll och format till dem. Med så många avsändare på många olika nivåer, och med så många kanaler, har kommunikationen under pandemin sällan fungerat så. Viktiga frågor om avsändaren har ofta lämnats utan svar: expert på vad, ansvarig för vilka beslut på vilken nivå – och med vilka bindningar eller särintressen?

Nästa fråga är när. Behovet av information är inte detsamma i början, mitten och slutet av en kris. I akutfasen behövs fakta om vad som hänt och tydliga instruktioner. I nästa fas börjar de som berörs att planera på längre sikt och behöver stöd för att orka hålla ut. Och i slutfasen söker många hjälp till nyorientering. Men med en smitta som drabbar ojämnt, går i vågor och förändras är inte alla i samma fas. Några försöker förstå en personlig katastrof, samtidigt som andra bara vill tillbaka till ett vanligt liv. Samma budskap kommer att uppfattas olika.

En närliggande fråga är var – i vilket sammanhang möts mottagaren av budskapet och på vilken plats? Samtidigt som befolkningen har förväntats följa nationella rekommendationer för landet som helhet, har smittläget varierat kraftigt mellan och inom länder. Regler som är rätt i Skåne är fel i Norrbotten. Men mycket rapporteras ju gränslöst, samtidigt som människor vill resa och flytta på sig. Det blir svårt. Sist men inte minst beror genomslaget på hur budskapet presenteras, till exempel med eftertryck eller oengagerat, och i vilket syfte. Det måste märkas varför någon alls ska bry sig om det.

En pandemi innebär svåra prövningar, även kommunikativt. Många vill nå ut, och journalistiken ställs inför svårförenliga krav att både förmedla och granska information. Så länge krisen pågår ligger fokus här och nu. Men inför framtiden måste vi även försöka förstå mer om hur fakta kan sovras, tajmas och förmedlas på bästa sätt.

Ragnar Levi, chefredaktör