Inte bara bot

Ökande arbetsbelastning inom vården kan försämra det grundläggande omhändertagandet utan att det uppmärksammas.

Det blir inga löpsedlar av att personalen inte hinner trösta och förklara. Det blir knappast några vetenskapliga artiklar av att ingen hinner byta blöja eller hjälpa patienten ur sängen. Och det blir sällan protester från ensamma, döende patienter som inte får ett värdigt slut.

Likväl hör det till vårdens grundläggande mål att inte bara bota, utan också trösta och lindra. Om inte vårdgivarna hinner tillgodose patientens basala behov av att äta, dricka, sova, andas, tömma tarm och urinblåsa och att röra sig blir vården både omänsklig och ineffektiv.

De begränsade resurserna måste räcka till att förebygga liggsår, oro, sömnlöshet och blodproppar. Det måste finnas utrymme för den omvårdnad som gäller patientens värdighet, smärtlindring, sårvård, övervakning, information och tröst.

Knappa resurser behöver inte vara det enda skälet till att behovet av omvårdnad förbises. Snabb teknisk utveckling och tillgång till avancerade verktyg leder gärna till en övertro på tekniska insatser.

Den biomedicinska forskningen bortser ofta från alla aspekter som inte är rent biologiska - något som nyligen har påpekats i den brittiska tidskriften Lancet. Forskarna förbiser helt enkelt att mänsklig omsorg kan vara en verksam del i behandlingen. I stället betraktas omvårdnad ofta som en så kallad placebo- eller Hawthorne-effekt och därmed som medicinskt ointressant.

Kortare tid

Biomedicinen är inte ensam om ett sådant snävt synsätt. Enligt Lancetartikeln har vårdens beslutsfattare – administratörer och politiker – i effektivitetens namn ökat arbetsbelastningen så att vårdgivarna får kortare tid per patient. Risken är att vården blir mekanisk och att omvårdnaden försämras. Ingen vet säkert hur det drabbar patienternas hälsa.

– Kraven har ökat så att kvaliteten blir lidande, bekräftar Marianne Uggla, sjuksköterska på en geriatrisk klinik i Skåne. Det har blivit för lite tid att lyssna och följa patienternas tillstånd.

– Patienterna blir allt äldre och har oftare flera kroniska sjukdomar på en gång. De behöver mer omvårdnad. Samtidigt minskar resurserna.

– Transporter, extravak, bad och vissa köksuppgifter som förr sköttes av annan personal måste sjuksköterskor och undersköterskor numera hinna med själva.

Hinner inte ta hänsyn

– Vi hinner inte ta hänsyn till olika behov hos olika patienter, inte ta reda på vad de förväntar sig av vården, och inte förklara eller följa upp – sådant som vi är skyldiga att göra enligt lagen och som kan förebygga nya vårdtillfällen.

Maria Svensson, undersköterska på en ortopedisk klinik i Stockholm, ger en likartad bild av brister i omvårdnaden.

– Många människor blir helt hjälplösa i sjukhusmiljön och behöver verkligen mycket stöd och uppmuntran för att komma upp ur sjuksängen och komma igång.

– Vi hinner inte trösta som förr, eller hjälpa patienter att få tillbaka självförtroendet och motivationen, fortsätter Maria Svensson. Jag vet inte om det syns i statistiken men så är det. Utan stöd från andra människor kan alltihop brista – sömn, matlust, allmäntillstånd. Vårdtiden blir längre.

Kränkande

– Vi har inga marginaler längre, och hinner ibland inte ens det mest basala. Behöver två patienter hjälp till toaletten samtidigt så hinner vi inte. Det är kränkande att uträtta behoven i sängen när man bara skulle behöva hjälp att resa sig.

Nyttan av omvårdnad kan vara svår att mäta, men forskningen på området är under utveckling. Smärta, oro och social isolering kan vara lika allvarligt för hälsan som ett förhöjt blodtryck eller ett avvikande labvärde.

En annan fråga är om värdet av mänsklig omtanke måste bevisas. Medlidande i både ord och handling är ju själva grunden för sjukvården.