Hur kan SBU ge kunskap för bättre socialt arbete?

Sommaren 2014 fick socialförvaltningens enhetschefer i 80 slumpmässigt utvalda kommuner en enkät från Socialstyrelsen. Senare samma år ställde myndigheten samma frågor till andra som ansågs berörda – exempelvis personer från forsknings- och utvecklingsmiljöer, socionomutbildningar, myndigheter, yrkesföreningar och fackföreningar. Sammanlagt nådde enkäten 446 personer och organisationer, men eftersom bortfallet var stort fick resultaten tolkas mycket försiktigt.

De drygt 200 personer som svarade pekar på behov av kunskapsunderlag inom samtliga socialtjänstens områden, men lägger tyngdpunkten på områdena äldre, funktionshinder samt barn och unga. Behovet gäller både insatser och arbetssätt, utredning och dokumentation samt uppföljning.

I svaren framhåller enhetscheferna behov av underlag som gäller klienter med multiproblematik och juridiska problem i det dagliga arbetet, medan andra snarare pekar på kunskap om uppföljning och implementering.

Finns det forskning som kan svara på de här frågorna? Hur ser forskningen på socialtjänstens område ut, och vilka är förutsättningarna för att använda resultaten i praktiskt arbete?

För det första bedrivs det väsentligt mindre forskning om socialt arbete än om åtgärder inom hälso- och sjukvården. Även om effektstudier blir allt vanligare (se diagrammet nedan) finns det fortfarande betydligt färre undersökningar att stödja sig på när det gäller val av åtgärder.
Skillnaden kan delvis bero på att drivkrafterna för att forska ser olika ut. En betydande del av den medicinska forskningen gäller läkemedel, där det finns dels ekonomiska resurser för att finansiera vetenskapliga undersökningar, dels ett regelverk för läkemedelsanvändning som driver fram studier av nytta och risker.

För det andra är forskningen om socialt arbete annorlunda beskaffad. Studierna ställer delvis andra frågor och är ofta utformade på ett annat sätt än på det medicinska fältet. Till exempel är det betydligt mindre vanligt med randomiserade studier som jämför olika alternativa insatser genom att lotta dem till grupper av försöksdeltagare – något som syftar till att göra grupperna jämförbara. Många av klienterna har flera problem samtidigt – till exempel en kombination av missbruk, våld och andra problem – vilket också kan försvåra jämförelser och slutsatser om vilken insats som fungerar bättre eller sämre. En utmaning för forskningen på området är också att många tillstånd, behov, insatser och förhållningssätt definieras på olika sätt i olika sammanhang. Vilka utfall som insatserna syftar till kan inte heller alltid definieras lika lätt.

För det tredje är de verksamheter som ryms inom socialtjänsten mycket olika till sin karaktär – de har olika mål och delvis skilda kunskapsbehov. Insatserna kan vara behandlande, där effekter på hälsan är avgörande, men de kan också vara av servicekaraktär, som en del av insatserna inom äldreomsorgen. Medan stödet för funktionshindrade och omsorgen om äldre handlar om individers rättigheter, och studierna kan inriktas på funktionsnivå, livskvalitet och möjligheter att delta i samhällslivet, kan en verksamhet som social barnavård innebära tvångsåtgärder med mycket långsiktiga följder som måste följas upp under lång tid.

Vilken typ av vetenskaplig kunskap som kan användas för att förbättra verksamheterna varierar, även om kravet på tillförlitlighet principiellt är detsamma.

En viktig utmaning för SBU blir att hitta, granska och sammanställa den typ av forskningsresultat som kan vara till nytta i socialtjänstens verksamheter. När det finns randomiserade studier kan dessa sannolikt vara till hjälp – men inte i alla frågor. Värdefull vetenskaplig kunskap kan komma även från andra typer av studier, till exempel studier som undersöker hur tillförlitliga olika bedömningsmetoder är.

Viktig bakgrundsinformation för SBU:s utvärderingar av metoder inom socialtjänsten är också resultat från studier som pekar på risk- och skyddsfaktorer för olika problem och som kartlägger förekomsten av olika slags problem i befolkningen. Annan viktig information kan komma från undersökningar som visar på konsekvenserna när människor av olika skäl inte har fått hjälp. Sådan kunskap kan ha betydelse för prioriteringar.

Det förekommer också att vissa insatser har studerats var för sig men inte jämförts sida vid sida. I sådana lägen skulle det kunna vara värdefullt att vetenskapligt analysera insatsernas kärnkomponenter – de gemensamma nämnarna för olika insatser som verkar fungera.

Detta skulle kunna ge indikationer om hur en insats ska vara utformad för att mer sannolikt fylla sitt syfte.
SBU:s rapporter är resultatet av en systematisk genomgång av den vetenskapliga litteraturen som gjorts av utsedda experter på området.

En förutsättning för att SBU ska kunna bidra med värdefull kunskap i alla dessa delar är att myndigheten kan föra en dialog med socialtjänstens professioner. Praktikernas kompetens och engagemang kommer att vara avgörande i SBU:s utvärderingsarbete på socialtjänstens område.

Nina Renqvist professor, ordförande i SBU:s nämnd

Lars Hansson professor, ordförande i SBU:s vetenskapliga råd ”Brage”

Bred verksamhet

• Varje år får 800 000 personer insatser inom ramen för socialtjänstens verksamheter.
• Den största gruppen finns inom äldreomsorgen, 440000 personer per år, medan ekonomiskt bistånd berör 300000 individer.
• Andra målgrupper är 80000 personer med psykiska och fysiska funktionsnedsättningar, 50000 barn och unga som riskerar att fara illa, samt 25000 personer med missbruk.
• Verksamheten gäller också personer som utsatts för våld i nära relationer samt andra brottsoffer. Dessutom utreder socialtjänsten faderskap samt frågor om vårdnad, boende och umgänge.

Lästips

Socialtjänstens utvecklingsledare. Förutsättningar, attityder och kunskap om evidensbaserad praktik (Julia Åhlin och Liselotte Schäfer Elinder, Socialstyrelserapport, 2015)

Evidensbaserad praktik i socialtjänsten 2007, 2010 och 2013. Kommunala enhetschefer om evidensbaserad praktik och användning av evidensbaserade metoder inom socialtjänstens verksamhetsområden (Ulrika Bergström och Knut Sundell, Socialstyrelserapport 2014)