Hur fria är forskarna att yttra sig?

Den akademiska friheten är en grundpremiss för den oberoende forskningen. Det innebär att den som finansierar forskningen inte begränsar forskarens yttrandefrihet. Men hur står det till med friheten? För det första är det inte längre entydigt klart  vem som är forskningens huvudman. I takt med att kraven på extern finansiering ökar, får forskarna allt fler lojaliteter att ta hänsyn till. Exempelvis finns det i dag på Karolinska institutet i Solna inte en enda professor som får ihop till sin lön utan externa anslag. Industrin blir en allt viktigare samarbetspartner när också andra bidrag kopplas till hur stor industrifinansiering ett forskningsprojekt lyckats attrahera.

Rädda att kritisera

Efter att som journalist ha haft kontakt med ett stort antal forskare om ämnen som reklam för receptbelagda läkemedel, nya läkemedels effektivitet, finansiering av medicinsk forskning och samarbete mellan patientföreningar och industri, kan jag konstatera att många av dem har en stark rädsla att uttrycka sin kritik mot just läkemedelsindustrin. Med motiveringar som \"Det är trots allt från industrin vår finansiering kommer\", \"Jag vill inte bli läkemedelsindustrins fiende nummer ett\", \"Du måste förstå att jag inte kan riskera hela min karriär\" och \"Om jag sa det här offentligt skulle det inte dröja många dagar förrän jag vore utfryst\", har den ena efter den andra gjort klart att de är så beroende av industrins goodwill att det är omöjligt för dem att vara öppet kritiska. I stället hoppas de att någon annan ska våga. \"Fråga Lars Werkö som inte har något att förlora\", har ett par stycken föreslagit. Han, som är 84 år och inte längre beroende av anslag, kan kosta på sig att vara kritisk, menar man. Men Lars Werkö kan inte ensam ersätta alla dem som befinner sig mitt i yrkeslivet. Följden är att det råder en offentlig tystnad i frågor där insatta forskare räds att trampa industrin och andra bidragsgivare på tårna. Den här bilden bekräftas av erfarna medicinjournalister, som pekar på att fenomenet inte är nytt - \"man biter inte den hand som föder en\" – men blir vanligare i takt med beroendet av extern finansiering. Flera stora medicinska tidskrifter har på senare år tagit upp de allvarliga problemen med industrins ökande inflytande över den akademiska forskningen.^1-3

En av stötestenarna är att kontrakt ingås mellan forskare på akademiska institutioner och företag, där forskaren överlåter sin publiceringsrätt till företaget. Detta leder i sin tur till att negativa resultat inte kan publiceras. Flera forskare berättar att detta inte är ovanligt i Sverige, trots att det strider mot Helsingforsdeklarationen.⁴

Ett färskt exempel är en svensk-dansk studie, där danskarna först efter stora svårigheter lyckats häva påbudet om tystnad.

Tvingad till tystnad

I Kanada avslutades nyligen en fem år lång strid där en forskare tvingades till tystnad av sitt universitet av hänsyn till det företag som annars skulle dra undan sin stora donation. Här innebar munkavlen dessutom förbud att meddela  försökspersoner upptäckta biverkningar.^5-6

Ingenting säger att inte samma sak kan hända här. I ett litet land som Sverige, där alla känner alla, är risken än större att obekväma personer tystas. Därför borde det vara extra viktigt här att värna forskningens fundament av frihet och oberoende. Hur gör vi det?

Katti Björklund
frilansjournalist, Stockholm

1. Angell M. NEJM 2000;342:1515-1518.
2. DeAngelis CD. JAMA 2000;284:2238.
3. Osignerad. Just how tainted has medicine become? Lancet 2002;359:1167.
4. Helsingforsdeklarationen, punkt 27. Se www.wma.net/e/policy/17-c_e.html
5. Thompson J, et al. Report of the Commission... Ottawa: Can Assoc of Univ Teach, 2001. Se www.caut.ca/english/issues/acadfreedom/olivieri.asp
6. Gibson E, et al. CMAJ 2002;166: 448-4.