Hundraåringen som blev skör

Många av oss älskar att höra historier om hurtiga hundraåringar. Geronter som har strålande fysik, klart intellekt, minne som en elefant och som bjuder barnbarnsbarnen på saft och reser jorden runt. På mitt eget sängbord låg för en tid sedan Jonas Jonassons Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, den kioskvältande skrönan om Allan Karlsson vars hälsa ”vägrar att ge vika”, som det heter i reklamtexten.

Kan det vara så att vi slukar historier om stålfarfar och mirakelmormor för att de ger ett löfte om att vi inte bara kan bli hundra år gamla utan att vi dessutom, ända till slutet, kommer att orka vara i full gång?

Att medellivslängden ökar i de flesta industrialiserade länder är ju sant. I dag är de flesta i Sverige över 80 år när de dör, och vårt land ligger i topp avseende ökningstakten av antalet 100-åringar. Men hälsan hos verklighetens Allan Karlsson kan faktiskt ge vika. Och när den gör det, sker det kanske gradvis under lång tid.

Faktum är att de flesta av oss tyvärr inte kommer att dö knall och fall under en polarexpedition. I stället kommer en majoritet av oss att behöva palliativ vård mot slutet. Och nästan alla lär förr eller senare, på grund av sin egen eller någon närståendes sviktande hälsa, få känna på hur vården av sköra äldre fungerar – eller inte fungerar.

Den dag som verklighetens Allan Karlsson (det vill säga någon som du och jag, bara lite äldre och skröpligare) har hunnit dra på sig flera sjukdomar, med åtföljande läkemedel, kanske smärta, förvirring och allmänt nedsatt kroppsfunktion, så räcker en banal liten infektion för att han snabbt ska bli så dålig att han behöver vård direkt.

Den verklige Allan Karlsson kommer in till sjukhuset med blåljus, men på akuten får han vänta många timmar. Akutsjukvården är nämligen inte planerad för sådana som Allan. Eftersom hans symtom är diffusa, och trycket på akutmottagningen är högt, går andra hela tiden före. Under timmarna av väntan blir Allan förstås ännu sämre på grund av vätskebrist. När han efter fyra timmar trots sin yrsel måste ta sig till toaletten faller han handlöst och slår skallen i handfatet.

Väl inne på vårdavdelningen, som egentligen är överbelagd, blir Allan hemskickad igen efter ett par, tre dygn. Personalen tycker att det är fruktansvärt att han måste åka ut och in som en jojo på akuten under det som sannolikt är hans sista tid i livet, och bli ännu mer medtagen för varje gång, i stället för att få anpassad vård och omsorg. 

En utvärdering från SBU visade nyligen att tvärprofessionella geriatrikteam som sköter akutvård innebär fördelar för patienter som Allan. När teamet inte bara gör en akut bedömning utan också har det direkta patientansvaret i den fortsatta vården, får de äldre bättre grundläggande personlig funktionsförmåga än med vanlig vård. Möjligheterna att bo kvar i eget hem efter sjukhusvistelsen blir också bättre. Metoden är minst lika bra som vanlig vård när det gäller att undvika återinläggning. Ett evidensbaserat sätt att hjälpa den verklige Allan Karlsson, 100 år.

RAGNAR LEVI, REDAKTÖR