Hinder för effektiv tandvård

Tandhälsan i vissa grupper sviktar. Vi måste fråga oss om tandvården verkligen gör vad den kan för att förebygga och behandla sjukdom, skriver professor Björn Klinge.

Vi som behandlar patienter har ett ansvar att ge den vård som är bäst för en viss patient i en given situation. Valet av åtgärd, som ska ske i samråd med patienten, ska grundas på bästa tillgängliga kunskap om nytta och risker med insatserna.

Verkligheten visar att det inte alltid fungerar så. I själva verket påverkas tandvården - som all klinisk verksamhet - av många motkrafter som hindrar oss från att ge bästa möjliga vård.

Ett exempel från tandvården är ersättningen för utförd åtgärd, som kan bidra till att effektiva förebyggande åtgärder inte används i den utsträckning som vore motiverat.

Mindre lönsamt

Det är nämligen mindre ekonomiskt lönsamt att genomföra förebyggande åtgärder. Samtidigt är det mer lönsamt att utföra viss reparativ vård, särskilt fastsittande broprotetik. Riksförsäkringsverket har i flera rapporter visat på denna skevhet. Effekten kan bli att de åtgärder som ersätts bäst också utförs mest.

Flera aktuella undersökningar visar nu tecken på att tandhälsan försämras, åtminstone inom vissa åldersgrupper. Tjugoåringar har mer bakteriebeläggningar vid tandköttskanten, något som leder till mer tandköttsinflammation. Yngre åldersgrupper, särskilt invandrarbarn, har också fler hål i tänderna än vad som har rapporterats tidigare. Det är inga nya sjukdomar, men sjukdomarna tillåts öka igen.

Vi har kunskapen om hur tandhälsan skulle kunna förbättras, men vi använder den inte.

Liknande problem börjar också drabba de äldre, som i dag har i medeltal tre fler tänder än för tio år sedan. Detta är givetvis positivt. Samtidigt finns det då också fler tänder som kan drabbas av tandröta och tandlossningssjukdom. Visserligen är det sjukdomar som kan förebyggas eller behandlas. Men för den enskilde behandlaren kan det vara mindre intressant att bevara tänder än att ta bort dem och göra protetiska konstruktioner mot högre ersättning.

Saknar SUND skepsis

Avsaknad av sund skepsis inför nya och oprövade metoder kan vara ytterligare ett problem. Vi vill ju gärna tro att nya metoder alltid är bättre - och glömmer att fråga efter det vetenskapliga underlaget.

Vi inför till exempel nya material för att behandla tandförlust, kariesskador och sjukdomar i tandens stödjevävnader, trots att vi inte alltid har en stabil kunskapsbas.

Just nu marknadsförs till exempel ett nytt \\"keramiskt\\" fyllningsmaterial som enligt reklamen erbjuder bättre egenskaper än befintliga material. På liknande sätt marknadsförs titanimplantat med modifierade och påstått förbättrade ytegenskaper. Kunderna – tandläkaren och patienten – ska övertygas om att de nya produkterna innebär förbättringar. Problemet är bara att kunskapsunderlaget saknas.

Bättre tandvård

I pågående SBU-projekt identifieras nu kunskapsbasen för tandvård inom några utvalda områden. På sikt bör det leda till bättre tandvård.

Det är angeläget, såväl för oss inom professionen som för våra patienter. Men ska vi kunna tillämpa de nya kunskaperna måste vi också bli varse vilka hinder som finns – och finna vägar att komma runt dem.

Björn Klinge
Professor och övertandläkare, prefekt vid institutionen för odontologi, Karolinska Institutet, Stockholm