Gunnar Wennström – Sveriges evidensman i öst

En man utstrålande kraft och entusiasm som nästan bubblar över när han berättar om den evidensbaserade sjukvård han är med att organisera i öst. Men är lika besjälad när han berättar om sina senaste filologiska erövringar i samlingen av norrländsk topografisk litteratur eller redogör för bastubadandets historia.

Åren efter pensioneringen har kanske varit mina bästa, säger Gunnar Wennström, men jag var faktiskt också med i början av 70-talet att introducera begreppet hälsoekonomi i Sverige tillsammans med bl a Egon Jonsson och Ragnar Berfvenstam via en liten bok. De ekonomiska problemen i hälso- och sjukvården är ju mycket specifika och där gäller inte de vanliga marknadsmekanismerna. Man måste föra fram krav på kostnadseffektivitet och kvalitet. Kostnader måste relateras inte bara till produktiviteten utan även till kvalitet i insatser och hälsoeffekter.

Under 60-talet hade vi en expansion utan like. Vården byggdes ut som sjutton - upp till nio procent per år. Detta kunde inte fortsätta. Vi måste prioritera och här måste kvalitet och produktivitet beaktas på basis av kostnaderna. Bror Rexed var då chef för Socialstyrelsen och hävdade på en konferens att sjukvården måste få kosta vad den skulle kosta. Då blev Gunnar Sträng illröd i ansiktet och underströk att vi måste också prioritera och bedöma vilka resurser sjukvården ska ha ur en nationalekonomisk synpunkt. Med rätta!

Medicinalråd

Vid den tiden började jag min karriär på Socialstyrelsen efter att ha lämnat den praktiska medicinen, arbete på Medicinska Forskningsrådet och utredare i olika medicinska utbildnings- och forskningsfrågor. Och så småningom blev jag medicinalråd.

Med hälsoekonomin fick jag kontakt via WHO och började införa begreppet i Sverige. Högskolan i Linköping startade en temaavdelning \"Hälso- och sjukvård i samhället\" och där blev ekonomin ett centralt ämne med Bengt Jönsson som drivande kraft. Läkemedelsindustrin stöttade ett institut i Lund för hälsoekonomi. Egon Jonsson började sin verksamhet med förankring i Karolinska institutet. Och hälsoekonomin kom att bli en egen specialitet inom ekonomi med en professur på Handelshögskolan.

Min egen styrka ligger i att kunna kommunicera mellan medicinen och samhällsvetenskaperna. I Sverige har det nya ekonomiska kvalitetstänkandet kunnat tillämpas inom vården och det har lagt grunden för vår evidensbaserade medicin, som nu gör sådan succé. Det har lett till en konkret klinisk användning som direkt gynnar patienterna i vården. Just genom att vi i Sverige har en kraftig välfärdsprofil inom vården med ett totalansvar, inte bara för sjuka utan även för friska, kan man hävda att vår hälsoekonomi lyckats väl.

Min bästa insats

Även om jag arbetat mycket med bl a vetenskapsekonomiska frågor i Sverige är nog ändå min bästa insats, att jag kunnat hjälpa först de baltiska länderna och nu också Ryssland att börja införa ett systemtänkande där de hälsoekonomiska aspekterna kommer in i bilden. Och vi håller på att bygga upp en hälsoutbildning i S:t Petersburg – School of Public Health – där ett kärnämne representeras av det SBU står för. Men den ekonomiska verkligheten i Ryssland är mycket instabil och därför måste prioriteringarna utgå från deras problem. Vi hjälper med medel och hälsoekonomisk teknik, men våra egna lösningar passar inte där. I det här samarbetet lär vi oss mycket själva för i Ryssland är problemen så renodlade och stora att vi får erfarenheter som vi har nytta av i Sverige.

Ideell förening

Jag är kanslichef för \"Hälso- och sjukvårdens östeuropakommitté\", en åtta år gammal ideell förening av personer med baltisk bakgrund, statliga myndigheter och organisationer som ville hjälpa till att bygga upp vården i baltstaterna efter frigörelsen sig från Sovjet. Precis som vi hjälpte Finland efter världskriget. Jag ser direkt att vi gör nytta. I t ex. Murmansk kunde vi bota barn med skörbjugg, något jag trodde var utrotat för länge sedan. Vi möts av respekt både från mottagarna och statsmakterna, kanske för att vi är professionella och även ideella och kan hålla de administrativa kostnaderna nere, säger den nu 71-årige Gunnar Wennström och kastar sig in i ett animerat telefonsamtal på äkta norrländsk engelska med en WHO-tjänsteman i Genève.