Statens beredning för medicinsk och social utvärdering
Denna publikation publicerades för mer än 5 år sedan. Kunskapen kan ha förändrats genom att ny forskning tillkommit och att den visar på andra resultat. Det är dock mindre troligt att resultat med starkt vetenskapligt stöd förändras, även om nya studier tillkommer.
Gör hälsokontroller nytta?
Dela sidan på Facebook
Dela sidan på LinkedIn
Dela sidan på X
Dela sidan via E-post
Att gå på hälsokontroll kan låta lika självklart som att lämna bilen till bilprovning. Men värdet av vissa hälsoundersökningar kan ifrågasättas. Misstänkta fynd hos friska personer leder ibland till mer skada än nytta.
Hälsokontroll eller screening innebär att man undersöker en person som inte har några symtom och utan att det finns misstanke om sjukdom.
Det kan gälla allt från ett enstaka läkarbesök till mer omfattande undersökningar. Ibland inriktar man sig på ett speciellt tillstånd, till exempel cancer i prostata eller förhöjda blodfetter, ibland är undersökningen helt oriktad.
Vårdgivaren kallar
I många fall tar vårdgivaren initiativet och kallar till undersökning, till exempel inom företagshälsovården. Undersökningen förespeglas vara till nytta för hälsan och det förutsätts att ju tidigare en sjukdom upptäcks, desto bättre.
Men så är inte alltid fallet. Ett exempel är sjukdomar för vilka det saknas effektiv behandling, när man varken kan påverka patientens överlevnad eller förbättra livskvaliteten. Att patienten lever längre med kännedom om sin diagnos är inte detsamma som att patienten lever längre. Till exempel har upphostningsprov och lungröntgen i stora studier visats ge tidigare upptäckt av lungcancer, men detta har inte visats påverka patientens livslängd.
Innan vårdgivaren tar initiativ till hälsoundersökningar bör man ta hänsyn till fyra principer.
Risk för falskt alarm
För det första bör man känna till undersökningens träffsäkerhet och känslighet för den sjukdom som man söker, det vill säga risken för falska alarm och missade diagnoser. Vårdgivaren ska kunna informera ”patienten” om risken för sådana missvisande resultat. Falska alarm leder till onödiga utredningar och behandlingar, som i sig kan vara riskabla eller obehagliga för patienten. Missad diagnos kan invagga både patient och läkare i falsk säkerhet och försena en korrekt diagnos.
För det andra måste patienten kunna erbjudas verkningsfull behandling av sjukdomen som man letar efter. Att vi kan upptäcka en sjukdom betyder inte att vi kan påverka dess förlopp eller förbättra den sjukes livskvalitet. Saknas effektiv behandling och misstanke om sjukdom är det inte motiverat att ta initiativ till undersökningen.
Hushållning krävs
För det tredje är resurserna för hälso- och sjukvård begränsade, och det krävs hushållning med dem. Alla åtgärder måste granskas kritiskt och bedömas så att nyttan står i rimlig proportion till kostnaderna. Insatser som visats göra stor nytta måste prioriteras framför ingrepp som är av osäkert värde.
För det fjärde har det hävdats att det finns en etisk skillnad mellan konventionell sjukvård och de hälsoundersökningar som initieras av vårdgivaren. När det är vårdgivaren som tar initiativ till en undersökning, bör kanske kraven på säkerhet och effektivitet vara ännu högre än normalt.
Allmänheten ska inte utsättas för onödiga och ineffektiva åtgärder som utförs ”för säkerhets skull” utan att patienten så önskar. Kanske är det inte alltid bäst att vara på den så kallade säkra sidan. [RL]
Lästips
Wilson JMG, et al. Principles and practice of screening for disease. Geneve: WHO; 1968. http://whqlibdoc.who.int/php/WHO_PHP_34.pdf
Andermann A, et al. Revisiting Wilson and Jungner in the genomic age. Bull World Health Organ 2008;86:317-9.
Originalversionen av denna artikel publicerades i Vetenskap & praxis nr 4/1993.