Fysiskt aktiv – enkla råd från vården får patienter att röra sig mer

Det finns starka vetenskapliga bevis för att rådgivning från vårdpersonal ökar patienternas fysiska aktivitet minst sex månader efter samtalet.

Rådgivningen kan innebära dels direkta rekommendationer från personalen, dels en rådgivande dialog.

Det finns ett visst vetenskapligt stöd för att aktivitetsnivån kan öka ytterligare om rådgivningen kompletteras med till exempel \"recept\" på fysisk aktivitet, dagbok, stegräknare eller broschyr.

Beläggen är också starka för att hälsoundervisning i skolan, studiematerial och lärarutbildning ökar barns och ungdomars aktivitet under idrottslektionerna - mer bland pojkar än bland flickor.

Dessutom har särskilda åtgärdsprogram i skolan visats kunna öka de ungas aktivitet under skoldagen och i vissa fall även på fritiden. Det kan handla om att utbilda lärare, förändra läroplanen, införa extra aktivitetspass under lektionstid och raster, stödja beteendeförändringar, förstärka hälsoundervisningen och att involvera föräldrarna.

Det saknas hälsoekonomiska studier av vilka insatser för ökad fysisk aktivitet som ger mest utbyte för pengarna.

Resultaten av SBU:s granskning berör personal och beslutsfattare inom hälso- och sjukvården, skolan och friskvården, liksom politiker, administratörer och utbildningsansvariga.

Ur SBU:s slutsatser

• Rådgivning i klinisk vardagsmiljö ökar patienternas fysiska aktivitet med 12–50 procent minst sex månader efter rådgivningstillfället (1).
• Tätare och intensivare rådgivning under flera månader ökar aktiviteten ännu mer (3).
• Komplettering med t ex recept på fysisk aktivitet, dagbok, stegräknare eller informationsbroschyr leder till ytterligare 15–50 procents ökning av den fysiska aktivitetsnivån (3).
• Vid kranskärlssjukdom leder träning som bedrivs i grupp under sex månader till ökad fysisk aktivitet (3).
• Vid benartärsjukdom leder handledd träning i sex månader  till ökad fysisk aktivitet (3).
• Teoribaserad beteendeintervention ökar den fysiska aktiviteten 10-15 procent mer än vanligt omhändertagande och i samma grad som strukturerade träningsprogram (3).
• Mer omfattande beteendeinterventioner ökar aktiviteten ytterligare, men med avtagande marginaleffekt (3).
• Interventioner som omfattar hela livsstilen och som gäller såväl fysisk aktivitet som kost och stresshantering förstärker aktivitetsökningen (3).
• Utveckling av skolämnet idrott och hälsa, t ex genom ökad satsning på hälsoundervisning, utbildningsmaterial och lärarutbildning, leder till 5–25 procents ökad fysisk aktivitet under idrottslektioner. Detta gäller i högre grad för pojkar än för flickor (1).
• Skolbaserade interventioner som omfattar flera delar, som utbildning av lärare, förändring av läroplan, extra aktivitetspass under lektionstid och/eller raster, stöd i beteendeförändring, förstärkt hälsoundervisning och involvering av föräldrar, har positiv effekt på barns och ungdomars fysiska aktivitet under skoldagen och i vissa fall även på fritiden (2).
• Skolbaserade interventioner som riktas till grupper med ökad risk för hjärt-kärlsjukdom leder till ca 10 procents ökad fysisk aktivitet (3).
• Tillgången på hälsoekonomiska studier som belyser projektets frågeställningar är mycket begränsad och medger inga slutsatser om metodernas kostnadseffektivitet.

Siffrorna 1–3 inom parentes anger evidensstyrkan.

Länk till rapporten Metoder för att främja fysisk aktivitet