Försök se också det osynliga

SBU:s rapporter har fått stor genomslagskraft i svensk sjukvård. Det är bra. Metoder som inte visar sig göra nytta finns det ingen anledning att fortsätta med. Och metoder som är riktigt bra måste användas. 

Frågan är vad som händer med det som SBU inte kan granska. Medmänsklighet – kontakt – värme – humor – kan inte mätas, utvärderas, visas göra nytta i vård och behandling. Ändå vet varje vårdande människa att just de kvaliteterna kan göra skillnaden mellan sjuk och frisk – ibland till och med mellan liv och död.

Problemets kärna

I sammanfattningen av SBU:s rapport om demens hamnar vi mitt i problemets kärna. (1) På sidan 36 konstateras: \"Att resultatet av insatta åtgärder är beroende av en väl fungerande relation mellan patient och vårdare gör det svårt att utvärdera vårdinsatser.\"

Just den där väl fungerande relationen – som gör vårdinsatsen svår att utvärdera – är samtidigt det som avgör om insatsen överhuvudtaget får effekt. Relationer går inte att utvärdera vetenskapligt – men är ändå så viktiga.

Om vi nu försöker bygga på strikt vetenskapligt utvärderade metoder - vad händer med allt det som inte kan synliggöras i vetenskapliga studier, men som finns ändå? Finns det en risk att det glöms bort?

Konst och vetenskap

Carl-Magnus Stolt, professor i humanistisk medicin, skriver om detta. Han kallar det omätbara för läkekonst, till skillnad från medicinsk vetenskap. Han menar att ämnet medicin består av båda två. (2)

På sjukhuset där jag sommarvikarierade för tjugo år sedan ingick i sjukvårdsbiträdets veckoschema två timmars så kallad aktivering: då fick man inte mata, tvätta, eller byta blöjor, utan i stället engagera sig i patienterna på ett eller annat sätt.

Där fanns Hilkka, som broderade kuddar tillsammans med några damer, och späda Lena, som släpade patienter i rullstolar i den branta backen från sjukhuset till parfymaffären i centrum, så att de skulle få välja sig en ny parfym.

Nu är tiden mycket noga utmätt i äldrevården. Det finns ingen tid eller ork för det som ger mening åt människors liv. Det är inte vårdens uppgift.

Känslan av mening

Men när det visar sig att känslan av mening, kontakt med andra, relationer, faktiskt spelar roll för hur människor mår? Om en välskött såromläggning inte räcker, när patienten ändå inte vill leva?

Under researchen för ett projekt om mötet med patienten i hemsjukvården, följde jag en dag Stina, undersköterska i hemsjukvården. Hon hade ett tajt schema – det var inte tal om att sätta sig ner någonstans och ta en kopp kaffe och bara prata – men hon lyckades ändå ha fin kontakt med patienterna.

En hand på axeln

Till exempel såg hon till att alltid beröra varje patient. \"För många är det här den enda kontakten de har med en levande varelse\", som hon sa. Det handlade inte om något kletande och kladdande, utan kanske bara en lätt hand på axeln, eller att hålla någon i handen den stund de samtalade, innan händerna måste ägna sig åt såromläggning eller medicinutdelning.

Vara närvarande

Stina tog alltid av sig jackan hos varje patient: \"Även om tiden är knapp så ska jag vara närvarande den lilla stund jag är där.\" Och det gick inte att ta miste på hennes betydelse för patienterna vi mötte den dagen.

Medmänsklighet är inte en metod, ingen åtgärd. Det är ett sätt att förhålla sig. Därför kan den inte utvärderas.

Vi får se till att inte hamna i en mätbarhetens återvändsgränd.

Det måste alltid finnas utrymme för det omätbara: beröring, humor, kontakt – medmänsklighetens själ och hjärta.

Katti Björklund
frilansjournalist

1. SBU. Demenssjukdomar. 2006.  Länk till sammanfattning
2. Stolt CM. Vad är humanistisk medicin? Tidsskr Nor Lægefor 2000;120:3736-7.