Forskning, framsteg och fantasibubblor

Nya medicinska metoder uppfattas ofta definitionsmässigt av både vårdgivare och patienter som positiva. ”Nytt” förutsätts betyda utveckling och framåtskridande. Och nya möjligheter är väl alltid bra. Eller?

En Cochrane-översikt från i höstas (Djulbegovic et al, 2012) plockar ner oss på jorden. Offentligt finansierade studier visar lika ofta att nya metoder är sämre än befintliga. I nära hälften av de 743 offentligt finansierade randomiserade studier som forskarna granskade, och som gällde sammanlagt 298000 försöksdeltagare, visade sig de nya behandlingarna tvärtom vara sämre än de etablerade metoder som man jämförde med. Detta gällde både specifika behandlingseffekter och generell överlevnad, i de fyra kategorier som undersökningarna delades in i – två kategorier av cancerstudier, en kategori för behandlingsstudier av neurologiska sjukdomar och en blandgrupp.

Resultatet ligger egentligen i linje med de etiska förutsättningarna för randomisering – behandlingar ska lottas mellan försöksdeltagare bara när det råder genuin osäkerhet om vilket alternativ som ger bäst effekt. Vet forskarna redan på förhand vilken behandling som är bäst, är det inte lämpligt med en randomiserad studie.

Men Cochrane-översikten påminner oss om att det är vanligt att nya metoder faktiskt är sämre än befintliga. Och den påminnelsen behöver vi. Som utvärderingar ofta visar, införs nya metoder ofta på tok för snabbt och osystematiskt. De hinner göra skada innan man ångrar sig.

Ett exempel är användningen av läkemedlet rinomabant (Acomplia®) för viktminskning, som godkändes inom EU 2006 och som blev populärt trots vissa signaler om psykiska biverkningar. När det till slut blev klart att riskerna, bland annat självmordsrisken, vägde betydligt tyngre än nyttan, drogs medlet in – först i USA och sedan i Europa. Ett annat exempel är det smärtstillande preparatet rofecoxib (Vioxx®). Forskare och okritiska medier övertolkade och blåste upp forskningsresultaten, och patienter hann ta onödig skada eller dö av behandlingen. Dessutom slösades knappa vårdresurser bort.

Under våren 2013 ska ett forum på nationell nivå bildas i syfte att öka samsyn och samverkan när det gäller nya läkemedel i Sverige, och under året ska minst en läkemedelssubstans testas i en nationell modell för så kallat ordnat införande. Huvudansvarig för den här delen av den nationella läkemedelsstrategin är Sveriges kommuner och landsting, SKL. Det mål som har angetts är att bli bättre förberedd på nya preparat som industrin är på väg att lansera och att få en mer jämlik behandling inom landet.

Bättre budgetkontroll lyfts också fram som ett angeläget motiv. Att få ett bättre grepp om medicinska konsekvenser av nya och relativt oprövade substanser som dyker upp vid horisonten borde vara minst lika viktigt. Gamla läkemedel är varken bättre eller sämre bara för att de är billigare. Däremot är de ofta (men inte alltid) bättre dokumenterade än nyare alternativ vad gäller effekt och säkerhet hos bredare patientgrupper.

Ragnar Levi, redaktör