Forskare förvandlas till guldgrävare

De största hoten mot hälsan ligger inte högst på forskarnas och anslagsgivarnas dagordning. Prioriteringen mellan forskningsområden är snedvriden, skriver Lars Werkö.

De sjukdomar som forskarna ägnar störst intresse är inte de som inverkar allra mest på människors liv i termer av dödlighet, sjuklighet, förlorade livsår eller symtomfria år. I Sverige finns det exempelvis långt mer medel för cancerforskning än för forskning om hjärt-kärlsjukdomar, trots att både invaliditet och dödlighet är betydligt större för de senare. Än mindre uppmärksamhet från forskare, anslagsbeviljare och allmänhet får de sjukdomar som sannolikt skapar mest lidande – rörelseorganens sjukdomar och psykiska tillstånd.

Upptrampade fotspår

Forskare går tyvärr gärna i upptrampade fotspår och tycks lika beroende av modetrender som samhället i övrigt. För att ett förbisett forskningsfält ska blomma upp fordras att enskilda eldsjälar tar sig an det. De får oftast arbeta i motvind under lång tid innan de når en sådan nivå att frågorna uppmärksammas av de stora bidragsgivarna.

En del av den snedvridna prioriteringen av resurser till forskning kan bero på att medicinska ledarfigurer på vissa områden håller fast vid en etablerad uppfattning om de sjukdomar som de är specialister på. Att ifrågasätta den uppfattningen blir som att svära i kyrkan. Det är knappast möjligt för yngre, ännu inte disputerade medarbetare att komma med en ny radikal idé, eftersom det skulle leda till omedelbar utfrysning bland de kliniska kolleger som arbetar inom fältet och vet vad som gäller.

Motverkar förnyelse

Också det ökande beroendet av medel från företag motverkar forskningens förnyelse. Företagen styr hur forskarna formulerar sina frågeställningar på ett sätt som främjar företagens intressen. I allmänhet handlar det om läkemedelsföretag, vars inriktning i allt större omfattning dirigeras av marknadsanalyser.

En undersökning som gjordes för några år sedan visade att läkemedelsföretagen hade samma bedömning av den framtida marknaden. Följaktligen satsade alla på samma områden - blodtryckssänkare, lipidsänkare, antiinflammatoriska medel, magsårsmediciner och cancer. Nytänkande eller idéer om att stimulera förändring i framtida behandlingsfilosofi saknades.

I 2002 års World Health Report beskriver en grupp från Världshälsoorganisationen, WHO, förstärkt med forskare från USA och Nya Zeeland, de största hälsoriskerna för jordens befolkning. Risken för tidig död påverkas mest av högt blodtryck, tobak, högt serumkolesterol, undervikt, oskyddat sex, fetma, fysisk inaktivitet, alkohol, orent vatten och dålig omgivningshygien, i nämnd ordning. Sjukdomsbördan påverkas av samma riskfaktorer, men i något annorlunda ordning.

Beaktar man vilken forskning som enligt sammanställningen är viktigast för att befrämja hälsa, måste de biomedicinska forskarna, i synnerhet de mest teoretiska, bli nedslagna.

Genomgången visar mer på behovet av folkhälsoforskning och samhällsvetenskaplig forskning över fattigdomens ursprung och utbredning än på den förhärskande biomedicinska forskningsinriktningen mot cellens maskineri. Den molekylärbiologiska knappologi som främst syftar till att de rika ländernas befolkningar ska kunna leva det liv de själva finner tillfredsställande utan något eget ansvar för hälsan bidrar föga till ett bättre tillstånd för världens befolkning, åtminstone inom överskådlig tid.

Tillämpning

Ännu viktigare tycks dock budskapet vara att det redan finns mer än nog av biomedicinska kunskaper som skulle kunna förbättra hälso-läget i världen betydligt – om de bara tillämpades.

I de utvecklade länderna fortsätter regeringarna att visa sin oförmåga att stoppa tobaksbruket eller bekämpa missbruk av alkohol. Samma regeringar subventionerar hellre smör, kött och fläsk än frukt och grönt, trots att ett riktat stöd till de senare skulle ge stora hälsoeffekter.

I dagens kunskapsläge måste det vara mer angeläget att kliniskt tillämpa de stora vinster som redan gjorts i teoretisk forskning än att åstadkomma ännu mer teoretisk kunskap som inte kommer att kunna tillämpas.

Detta gäller i synnerhet i de fattiga länderna, men även i vår del av världen.

Lars Werkö
professor, Stockholm