Fallgropar i vården

Myten om en fulländad sjukvård kan vara ett större hot än de brister som förekommer. Vi måste ständigt ompröva våra rutiner för diagnostik och behandling. De upprepade felstegen är egentligen värre än själva fallgroparna.

SBU:s uppdrag är att utvärdera vårdens behandlingsmetoder och att förse vårdgivare och beslutsfattare med ett bättre vetenskapligt underlag. Målet är att sjukvårdens resurser ska användas på bästa möjliga sätt.

Men SBU:s framgång som katalysator hänger inte bara på att utvärderingen är tillförlitlig och sprids effektivt. Vårdgivarna och beslutsfattarna måste dessutom vara beredda att inse att vissa metoder är bristfälliga. Och de måste vara villiga att ompröva sin inställning till dem och redo att ändra sina rutiner.

Vetenskaplig utvärdering av de metoder som används i vården speglar deras nytta, risker och kostnader. Men spegelbilden är till nytta bara om de ansvariga inser att det finns utrymme för förbättring.

Blind tro

Fallgroparna inom vården hotar dess effektivitet och därmed en ändamålsenlig användning av resurserna. Många fällor handlar om en blind tro på att det är den populära och etablerade teknologin som också är den effektivaste. De handlar också om orealistiska förväntningar på nya och ”lovande” behandlingsmetoder.

Förutfattade meningar kan leda till att brister i den vetenskapliga bevisföringen förbises och att behandling osystematiskt börjar prövas på nya indikationer.

Den kliniska forskningen är vare sig noggrannare eller objektivare än någon annan vetenskap. Men om den granskas kritiskt och sammanställs på ett systematiskt sätt ger den ett betydligt bättre underlag än de enstaka fallbeskrivningar och auktoritära expertutlåtanden som länge dominerade medicinen.

Sjukvårdens motstridiga roller kan bidra till problemen. Det har sagts att exempelvis läkarutbildningen samtidigt försöker dana vetenskapsmän, helare, präster och profeter. Men förtröstansfulla präster är sällan intresserade av att ifrågasätta religiösa doktriner, medan kritiskt analyserande forskare inte kan bortse från brist på bevis. Den som botar sjuka lyssnar noga till dem som söker hjälp, medan profeter tvärtom anser att det är allmänheten som borde lyssna.

Om sjukvården verkligen förväntas uppfylla så vitt skilda roller, är det lättare att förstå att vi satsar knappa resurser på åtgärder som saknar bevisad effekt, till exempel på hälsokontroller för sjukdomar som inte kan behandlas effektivt.

Det blir också mer begripligt – låt vara orimligt – att vi ägnar resurser åt att behandla sjukdomsmarkörer som har statistiskt samband med sjukdom, men som aldrig har visats ge upphov till sjukdom. Ska vi acceptera sådana företeelser? Borde inte vårdresurserna i första hand ägnas åt metoder som bevisligen gör nytta?

Granskar glappet

Vi har valt politiker som ska ta ställning till de här frågorna, med hjälp av kliniska experter.

Vetenskaplig utvärdering ger dem ett opartiskt beslutsunderlag, och gör det möjligt att överbrygga glappet mellan vetenskap och praxis – glappet mellan det som vetenskapligt har visats göra nytta, och det som faktiskt görs.

Meningen med de behandlingsmetoder som används måste vara att göra mer nytta än skada. Bästa sättet att förvissa sig om detta är kritisk, vetenskaplig prövning – och omprövning.  [RL]

Originalversionen av denna artikel publicerades i Vetenskap & praxis nr 2/1995.