Evidens sparar onödigt lidande inom tandvården

– Helt klart kan vi spara en hel del onödigt lidande genom att bli bättre på att gemensamt följa upp behandlingsresultaten i stället för att osystematiskt pröva nya metoder på enstaka patienter.

Det säger Per-Olof Glantz, professor i protetik vid Malmö Högskola. Han är en ivrig förespråkare för det som kallas evidensbaserad tandvård.

– Detta att medvetet och systematiskt använda bästa vetenskapliga bevis och låta denna evidens visa vägen är oerhört viktigt – men egentligen bara en logisk följd av vårdens kända ledstjärnor: vetenskap och beprövad erfarenhet.

Åsikter går isär

Men vetenskapens roll i tandvården är fortfarande otillräcklig, menar Per-Olof Glantz. Praxis varierar och tandläkarnas personliga åsikter om bästa behandling går ofta vitt isär.

– Enskilda tandläkare har alltid haft en fäbless för att laborera med nya behandlingsmetoder på egen hand, säger han, och ger exemplet tandlöshet.

- Under 1940- och 50-talen användes en typ av implantat som inte var lyckad. Implantaten förankrades inte tillräckligt stadigt i benet och var därför inte helt stabila redan från början.

Efter några år började benet resorberas så att implantatet rörde sig ännu mer och bakterier kunde tränga in från munhålan och snabbt sprida sig under hela implantatet.

Smärtsamt

– Det hela var mycket smärtsamt för patienterna. Ändå tog det säkert mer än ett decennium och mycket onödigt lidande innan man lyckades få bort den här behandlingsmetoden – vissa höll envist kvar vid den.

- Många tandläkare jobbade tidigare helt ensamma och hade sällan kontakt med kolleger. Nu är det allt fler som känner behov av att stämma av sin verksamhet med kolleger och evidens. Mer kunskap är ju självklart ett sätt att bli bättre i sitt yrke.

Men historiskt sett har åsikter styrt mer än kunskap.

- Plastfyllningar spreds snabbt innan de hade utvärderats tillräckligt. Ingen visste till exempel att de kan ge tandvårdspersonalen kontakteksem, säger Per-Olof Glantz.

Även debatten om vilken tandvård som är bäst för patienten har stundtals varit minst lika het som inom den övriga vården, berättar han.

– Ta till exempel amalgamkriget som egentligen började redan på 1800-talet, då tandläkare under åtminstone fyra decennier stred inbördes om huruvida amalgam var farligt eller inte.

Lärt sig som gesäll

Per-Olof Glantz vill likna tandvården vid kirurgin – båda har präglats av att gesäller lärt sig yrket av sina äldre kolleger och byggt på deras erfarenheter, menar han. Hantverksskickligheten har ofta kommit i fokus.

Problemet är att den tekniska sidan och hantverket är så komplicerade att patientnyttan riskerar att glömmas bort.

– De tandläkare som bara koncentrerar sig på teknik och tillverkning har bara förstått hälften av sitt yrke. Tandläkeri är mycket mer än klinisk tandteknik! Även om tekniken är komplicerad måste vi också orka med en systematisk uppföljning.

– Många tycks till exempel anse att när en tandersättning sitter på plats och själva hantverket är klart, då är patienten färdigbehandlad. Men det är ju då den verkliga behandlingen börjar!

– Det är då man måste följa upp vad som händer, och om patienten får komplikationer eller biverkningar.

Snäv syn

Den snäva synen på tandvård som ett slags verktygslåda finns i högsta grad också bland de samhällsorgan som finansierar tandvård, anser Per-Olof Glantz.

– Den evidensbaserade vårdens fokus på patientnytta behövs. Och jag tror att det knappast finns något område som är bättre lämpat för evidensbasering än just odontologin.

Orsaken är att de åtgärder som utförs är lätta att definiera och resultaten relativt enkla att observera.

– Vi har redan de termer vi behöver för att beskriva vilka åtgärder och vilka resultat som är godtagbara och vilka som inte är det.

– Verksamhetsuppföljning och avstämning mot evidens kan bli en naturlig del av arbetet utan alltför stora arbetsinsatser.