En sjukvård för de friska?

If it works, dont fix it, lyder ett gammalt talesätt. Den tanken blir allt viktigare i en tid när nya diagnoser lanseras på löpande band, kriterierna för befintliga sjukdomar tänjs och olika riskmarkörer eller riskfaktorer – exempelvis genetiska – rubriceras som vårdkrävande ohälsa. När sjukvården föreslås åtgärda inte bara riskfaktorer, utan också risker för riskfaktorer, då ställs frågan om hushållning med sjukvårdens resurser på sin spets.

Självklart är det oerhört angeläget att införa sådana förebyggande insatser som med vetenskaplig trovärdighet har visats göra nytta. Men inte till vilket pris som helst. Inte till priset av att resurserna sinar, så att det inte finns medel för att vårda människor som är sjuka i dag. Finns det egentligen någon enda människa som inte har anlag för att bli sjuk någon gång i livet? Knappast. Men innebär det att vi alla ska behandlas med något som möjligen kan minska den risken, men som högst sannolikt ger biverkningar och kostar dyra pengar? Förhoppningsvis inte.

Om den offentligt finansierade sjukvården ska erbjuda förebyggande behandling till alla som har en något ökad benägenhet för den ena eller andra sjukdomen, då blir det snart inga pengar kvar för dem som verkligen är sjuka och lider.

I en kritisk och tankeväckande artikel i British Medical Journal (2007;334:19) påpekar allmänläkaren Iona Heath att det är en ren illusion att ohälsa och lidande kan undvikas. Sådana utopier underskattar till exempel slumpens betydelse. Det är givetvis blåögt att tro att hälsa bara är motsatsen till sjukdom, skriver Heath, något som vetenskapen kan framställa och vården kan erbjuda – en beställningsvara. Bilden av hälsa som en vårdprodukt främjar en kommersialiserad sjukvård och gör det lättare att exploatera sjukdom och sjukdomsskräck i vinstdrivande syfte, menar hon.

Det är inte svårt att hålla med henne om man tänker på hur läkemedelsreklam brukar se ut. Den informativa delen av budskapet skyms effektivt av ömsom skuttande, skrattande, lyckliga och vackra människor som gullar med sina barnbarn i trygga och hälsosamma miljöer, ömsom allvarliga vetenskapsmän som i upplysta laboratorier mirakulöst räddar oss från åldrandets och skröplighetens mörker.

Beklagar – men nyckeln till ett friskare samhälle finns inte i FASS. Enligt forskaren Michael Marmot i boken Status syndrome ligger den i politikernas händer. Och på det individuella planet måste fortfarande de enkla sanningarna gälla. Den som saknar inflytande behöver respekt och någon som lyssnar. Den som är ledsen behöver tröst. Den som är ensam behöver sällskap. Den som saknar arbete behöver jobb. Den som åldras behöver bli accepterad och respekterad som gammal. Den som är frisk behöver inte sjukvård. Men det gör den som är sjuk.

RAGNAR LEVI, REDAKTÖR