Efterlängtad bok om läkekonst

Parallellt med de medicinska forskningsgenombrotten, de hårda nedskärningarna, de ständiga omorganisationerna och ett ökat antal anmälningar till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämd, har vi fått en ny syn på patient-läkarrelationen. Läkaren ska numera vara patientens rådgivare. Mot den bakgrunden är det mycket välkommet att SBU ger ut boken \"Patient-läkarrelationen. Läkekonst på vetenskaplig grund\" med Jan-Otto Ottoson som huvudredaktör. (Natur och Kultur 1999). Boken består av tre delar: en allmän del, en genomgång av speciella situationer – som psykoterapi, besked om livshotande sjukdom, existentiella frågor och liknande – samt ett utbildningsavsnitt.

Ett dussin experter har gått igenom vad som finns skrivet i ämnet och försökt destillera denna enorma information till vad man verkligen tror sig veta. Vad vet man då – rent vetenskapligt – om patient-läkarrelationer? Inte oväntat bedöms den mesta forskningen på området som ofullständigt, vilket inte är så konstigt. Det är utomordentligt svårt att forska på komplexa social-psykologiska situationer. Dit hör i hösta grad mötet mellan läkare och patient.

Fyra modeller för patientkontakt presenteras: den paternalistiska med läkaren som förmyndare, den konsumentinriktade där läkaren lägger fram alternativ och patienten väljer, tolkningsmodellen där läkaren också hjälper patienten att tolka situationen och samarbetsmodellen, där läkaren inte bara erbjuder expertkunskap utan också aktivt försöker skapa ett samarbete på någorlunda lika villkor. Den senaste modellen förordas. Möjligen kan man tycka att läkaren kan behöva hoppa mellan de fyra strategierna beroende på omständigheterna.

Det är lätt av gripas av en viss uppgivenhet inför de ganska få hållbara kunskaperna på området. Därför är det desto roligare att läsa sista delen, om utbildningen. Många brister kan avhjälpas. Det gäller inte minst medicinarutbildningen. De som antas efter intervju och högskoleprov klarar sig bättre än de som kommer direkt från gymnasiet. Kvinnliga läkare visar sig mer lyhörda i intervjuer; därför kan det vara en fördel att läkaryrket är på väg att bli ett kvinnoyrke. Träning i intervjuteknik, helst med videofilmning, visar goda resultat redan efter kort tid. Också redan verksamma läkare kan intervjutränas med framgång. Alldeles uppenbart finns här mycket mer att göra; den psykologiska sidan av läkarutbildningen är fortfarande gravt försummad.

Finns det då inga invändningar mot denna imponerande skrift? Låt mig säga att det finns vissa frågetecken. Urvalsmetoden är en. I somliga databaser har man sökt sig så långt bak som till 1966, i andra har man startat sökningen så sent som 1982. Det senare leder till att man inom det högintressanta området \"compliance\" (i vilken mån patienten följer ordinationer) missar något så ovanligt på området som en svensk avhandling, Staffan Norells från 1979.

Man kan också fråga sig vad boken ska användas till. Den torde ha en given plats som uppslagsverk i institutionsbibliotek. Men här är risken att litteraturdelen snabbt åldras. Däremot åldras boken inte alls lika snabbt som handbok, eftersom grunderna för ett gott möte mellan läkare och patient är lika gamla som läkekonsten. Men den som vill komma åt godbitarna får lägga ner åtskillig tid på att hitta dem. Kanske kunde SBU därför i en broschyr samla sådant, som är till mer direkt nytta för den som vill bli en bättre patientdoktor?

PC Jersild