Det viktiga arbetet görs i vården

I vårt organiserade land finns det gott om välmenande och slätkammade byråkrater som tjänar ihop till hyran genom att vända papper. Jag träffade en i går.

Han satt där mittemot mig, i välstruken skjorta och klanderfri kostym, och bläddrade fram och tillbaka i sina pärmar. Då blev det plötsligt så tydligt. Generande tydligt. Där satt vi två bakom var sin pappershög och diskuterade vården. Pratade.Vred och vände på problemen och möjligheterna. Det är möjligt att vi kom fram till något vettigt som kanske skulle kunna hjälpa någon patient. Men det som slog mig var att ingen av oss två pappersvändare själv gjorde något av det som verkligen är till direkt nytta. Det som alla vårdarbetare gör. Lyssnar. Tröstar. Lindrar. Botar.

Det kan faktiskt aldrig bli lika direkt angeläget att vända papper som att vända gamlingar i sjukhussängar.

På väg till bussen från mitt möte tänkte jag på SBU:s yttersta målsättning: att förbättra kvaliteten i vården. Efter en stund kändes det lite mindre genant. Jag tänkte att många av våra rapporter ändå har varit till nytta för alldeles verkliga patienter. Som till exempel rapporten om hörselscreening för nyfödda. Den blev startskottet för många kliniker att systematiskt söka efter hörselskador för att rädda barnens språkutveckling. Eller rapporten om ryggont, som visade att rörelse är bättre än långvarigt sängläge. Och granskningen av metoder mot långvarig smärta. Där fastslogs det att breda och samordnade rehabiliteringsprogram ger bättre resultat än enstaka enkla åtgärder som inte aktiverar patienten, till exempel enbart medicinering.

På sidan 12 i detta nummer av Vetenskap & Praxis finns en artikel om genomslaget av evidens. Där nämns några exempel på möjliga effekter av SBU-rapporter, så gott dessa nu kan mätas. Effekter som i förlängningen kan hjälpa många patienter. Men detta är egentligen inte SBU:s förtjänst. Det är vårdgivarna som gör jobbet. SBU:s uppgift är att ta fram kunskapen, sprida den och på olika sätt bidra till att den används.

Det talas ibland om kunskapsstyrd vård. Egentligen är det självklart att vården måste bygga på kunskap. Men kunskap är abstrakt. I verkligheten är det alldeles konkreta människor som styr. Människor som inte bara har sin yrkeskunskap utan också mer eller mindre underbyggda attityder och åsikter, mer eller mindre kunniga chefer, och som arbetar i mer eller mindre
effektiva vårdorganisationer.

Hur viktig den evidensbaserade kunskapen än är, så blir den aldrig verkningsfull om den inte tillämpas av sköterskan som hjälper den demenssjuka kvinnan eller doktorn som förskriver den nya medicinen. Det är sanningen. SBU-rapporterna visar vilka metoder som ger det bästa resultatet. Men det riktigt väsentliga arbetet, där kunskapen får sin tillämpning, bedrivs faktiskt av vårdpersonalen. Inte av SBU.

RAGNAR LEVI, REDAKTÖR