Det stora undantaget

Läkekonsten är märkligt inkonsekvent. Innan ett nytt läkemedel får börja användas i praktisk sjukvård anses det nödvändigt med en strikt kontroll av medlets säkerhet och effektivitet. När det gäller andra, icke-farmakologiska behandlingsmetoder gör vi däremot ett stort undantag. Logiska motiv för denna särbehandling tycks saknas.

Ett läkemedel ska först testas i mindre skala under längre tid och i kontrollerade former. En etisk kommitté måste ge tillstånd för undersökningen, och de personer som deltar som försökspersoner ska informeras noggrant om vad de ger sig in i. Patienterna ska fördelas slumpmässigt på två grupper, en som får det nya läkemedlet och en som får den dittills bästa behandlingen. Varken patient eller läkare får känna till vilken grupp som patienten har hamnat i.

Samhället kräver att den kliniska prövningen ska ge klara besked om substansens önskvärda effekter på människokroppen, och definiera ett användningsområde. Eventuella omständigheter som gör att behandlingen är olämplig ska anges, och risken för allvarliga biverkningar ska specificeras och beräknas.

Men – och här kommer det inkonsekventa – när det gäller alla andra behandlingsformer än läkemedel sätts plötsligt samtliga dessa säkerhetsåtgärder ur spel. Det ställs knappast några formella krav alls på vare sig verkningsgrad eller säkerhet, ännu mindre på jämförelser av kostnadseffektivitet, innan exempelvis nya kirurgiska ingrepp, nya fysioterapeutiska metoder eller psykoterapiformer får införas i rutinsjukvård. "Försökspersonerna" måste inte informeras på något särskilt sätt, och godkännande från någon etisk kommitté krävs absolut inte.

Vi måste undvika ett byråkratiskt förfarande som hindrar medicinska framsteg. Men är det rimligt att ställa så vitt skilda krav på olika behandlingsmetoder?

Ragnar Levi